En eftermiddag om hösten

Originaltitel Sanma no aji
Regissör Yasujiro Ozu
Utgivningsår 1962
Längd 112 min
Skådespelare Chishû Ryû, Ryuji Kita, Nobuo Nakamura, Daisuke Katô, Shima Iwashita, Eijirô Tôno, Kyôko Kishida, Haruko Sugimura, Mariko Okada, Keiji Sada, Teruo Yoshida, Noriko Maki, Shinichirô Mikami, Shinobu Asaji, Toyo Takahashi
Manus Kôgo Noda, Yasujiro Ozu
Genre Drama
Alternativ titel An Autumn Afternoon, The Widower,
Produktionsland Japan


Handling
Shuhei Hirayama äter och samtalar med sina gamla skolkamrater och sina barn vid matbord efter matbord. Han funderar på att gifta bort sin dotter och hans äldsta son har lite ont om pengar. Ibland går han till en bar och dricker sig berusad medan han lyssnar på marschmusik.


Omdömme
An Autumn Afternoon är ytterligare en teknisk triumpf signerad Yasujiro Ozu. Han har skapat en egen unik filmvärld som jag verkligen uppskattar. Storheten i hans filmer är enligt mig strukturen - hur han med hjälp av klippning/komposition bygger upp många av sina filmer. I den här filmen, som sorgligt nog skulle bli hans sista, har han finslipat sin teknik till perfektion. Hans unika teknik går ut på att spela in sina filmer med en statisk, karakteristiskt lågt placerad kamera. Kamerarörelser och dylika verktyg förekommer sällan under den senare delen av hans filmkarriär. Mycket av magin i Ozu's filmer, inklusive i denna, kommer till liv i själva bildredigeringen. Han lyckas skapa en mycket fin rytm med hjälp av skicklig klippning. Bland annat genom sitt användande av exteriörbilder och på sättet som han navigerar oss i från en plats till en annan (det går inte bara på ett klipp). Den minutiöst iscensatta scenografin är en fröjd för ögat att beskåda, extra trevligt är ikebana-inslagen och de fina färgerna.

Det finns mycket mer inom Ozu's filmvärld förutom hans kamerateknik som förtjänar stående ovationer. Kôgo Noda som var en av de flitigaste medarbetarna i Ozu's crew skrev manuset tillsammans med Ozu. Det blev en mycket bra slutprodukt måste man säga - där både enskilda personers livsöden så väl som det japanska samhället i sin helhet skildras på ett utomordentligt sätt. Många intressanta teman tas upp i den filmen utöver det klassiska familjetemat. Bland annat amerikanernas påverkan på japansk kultur efter deras nederlag i andra världskriget och de yngre kvinnornas ökade självständighet. Älskar också filmen små egenheter såsom att Hirayama gillar att lyssna på marschmusik och att "viktiga" delar inte visas. Chishû Ryû imponerar stort i rollen som fadern Hirayama och hans avslappnade skådespelarestil passar mig perfekt. Gillar Ryu som alltid gör sina karaktärer minnesvärda (i bland gillar de arkadspel, i bland marschmusik, rätt ofta röker hans karaktär cigarr på ett meditativt sätt).

En del har beskyllt agerandet för att vara robotlikt vilket jag kan förstå. Regissören prioriterade komposition och det är därför som aktörernas rörelser är begränsade. Men trots dessa begränsningar tycker jag ändå att skådespelareskaran gör trovärdiga rollporträtt. Aktörerna klarade sig förträffligt bra trots att de de fick förlita sig på att uttrycka sig i genom sin dialog och gester av det subtilare slaget. Avslutningsvis måste jag berömma den medryckande musiken. Det finstämda soundtracket är stämningshöjande, men ljudnivån stiger aldrig för högt som i en valfri patriotisk hollywoodrulle. Film som kanske kan komma att höjas till det högsta betyget vid omtitt. Gillar dock "Early Summer" mer eftersom han där bryter sina egna "regler", bland annat genom en utsökt kranåkning.