Céline and Julie Go Boating

Regi Jacques Rivette
År 1974
Längd 192 min
Land Frankrike
Cast Juliet Berto, Dominique Labourier, Bulle Ogier, Marie-France Pisier, Barbet Schroeder, Nathalie Asnar, Marie-Thérèse Saussure

Handling
Celine och Julie finner en väg in i en parallell värld, där ett melodram utspelar sig i en herrgård. Nya vågen-klassiker som experimenterar med uppstyckade tidslinjer.

Omdömme

Alltid kul att se filmer av regissörer som vågar vara innovativa, experimentella, och prova något nytt. Rivette var kanske inte den första som experimenterade med uppstyckade tidslinjer (?), men den här filmen sprudlar verkligen av energi och kreativitet. Vill poängtera att detta inte är någon film som är speciellt 'pretto-aktig' (A lá Tarkovskij) utan det är helt enkelt en genuint underhållande film som är berättad på ett smart sätt och som bjuder på många tolkningsmöjligheter (A lá Lynch). Det är i princip bara två karaktärer som vi stifta bekantskap med i den 'verkliga' världen och därför är givetvis de två skådespelarna som ska gestalta dem oerhört viktiga för om filmen ska bli en succé eller flopp. Som tur är så är både Juliet Berto (i rollen som Céline) och Dominique Labourier (i rollen som Julie) båda helt underbara i sina respektive roller. Deras personligheter och liv skulle kunna beskrivas som varandras motpoler. Den ena är utåtriktad, den andra rätt blyg och tillbakadragen, den ena besatt av sitt förflutna, den andra av sin framtid. En kombination som brukar fungera rätt bra på film (A lá Harold & Maude) och den här filmen är inget undantag.

Själv blev jag fängslad av den här filmen redan vid öppningssekvenserna. Lekfullheten, de autentiska parismiljöerna, och atmosfären är minst sagt charmig och medryckande. Men samtidigt var jag lite frustrerad till en början eftersom jag inte lyckades förstå vad som pågick och vad de båda flickornas relation var till varandra. Men allting klarnar så småningom på ett ypperligt sätt; dvs. regissören är inte övertydligt pedagogisk i sin approach till åskådarna utan man får läsa lite mellan raderna (A lá Det vita Bandet). Välskriven dialog, som jag gärna avnjuter igen, och en buffé av olika ämnen (magi, minne, fantasi, mord) blir man serverad. Vackert färgfoto och elegant scenografi (främst i den parallella världen). En del trevliga musikinslag med schyssta melodier. Gillar scenen när de två kvinnorna äntligen gör sina båttur eftersom den är så himla suggestiv och sjukt episk. Andra höjdpunkter att hålla utkik efter är de scener som utspelar sig på nattklubben. Innehåller även en del trevliga metaspekter. Och för den som inte vet så ska det tydligen även finnas tre uppföljare; Noroît (1976), Duelle (une quarantaine) (1976), The Story of Marie and Julien (2003). Au revoir!