Street of Shame

Ytterligare en gång väljer Kenji Mizoguchi att göra en film om ett av de ämnen som låg honom närmast om hjärtat. Nämligen om de prostituerades situation i ett mans & pengardominerat samhälle. Kanske beror hans fascination för ämnet på att hans egen syster tvingades att börja arbeta som geisha för att kunna försörja familjen. I sina tidigare filmer har han skildrat hur yrket Geisha successivt har tappat sin sanna innebörd. De gamla goda tiderna när de japanska underhållarna var respektingivande kvinnor nämns också kortfattad i en sekvens. I den här filmen är de kvinnor vi får stifta bekantskap med renodlade prostituerade. Jag tycker att den här filmen har betydligt större djup och ger en mer nyansrik skildring på ämnet än hans trettiotalsfilm Sisters of the Gion gör. Hans trettiotalsfilm var helt enkelt lite för enkelspårig och var inte lika subtil i sin förmedling av budskapet. I den här filmen får man se saken ur fem olika infallsvinklar och vi får även höra information om debatten av den nya antiprostitueringslagen via radio.



Jag gillar den mörka och stundtals cyniska tonen som ständigt känns närvarande. Förmodligen den mest deprimerande av Mizoguchi's filmer, även om det går att finna glimtar av glädje och optimism också. Skildrar en del mörka ämnen så som självmord och är trots ämnesvalet rätt olik regissörens andra verk. Samma sak är det ju med Yasujiro Ozu's minst lika mörka Tokyo Twilight, den enda skillnaden var att Mizoguchi's film blev en stor publiksuccé emedan Ozu's fick ett svalt mottagande. Jag gillar även den kusliga experimentella musiken som tillämpas i samband vid dramatiska ögonblick. Musik, ljussättning, och så vidare i all ära... Det är ju ändå trots allt till stor del skådespelareskarans förtjänst att filmen är så pass dynamisk och levande. Jag blev speciellt tagen av Machiko Kyo's gestaltning av den amerikaniserade Mickey. Andra som står för minnesvärda insatser är bl.a. Ayako Wakao i rollen som den målmedvetna kvinnan som värderar pengar högre än allt annat och Michiyo Kogure som spelar rollen som hemmafrun som värderar överlevnad över respekt. Filmen kan inte riktigt mäta sig med hans främsta verk rent visuellt dock. Scenografin är inte riktigt lika tilltalande som i hans bästa verk och avsaknaden av hans karakteristiska långa kameraåkningar påverkar också helhetsintrycket negativt. Detta betyder dock inte att filmen helt saknar sådana kvalitéer. Till exempel är den inledande sekvensen där kvarteret Yoshiwara visas upp ur ett fågelperspektiv i allra högsta grad estetiskt tilltalande. Och den sekvensen vid fabriken där mamman till sist träffar sin son är imponerande även på det emotionella planet. Mäktigt slut.