The Young One

Regi Luis Buñuel
År 1960
Längd 95 min
Land USA
Cast Zachary Scott, Bernie Hamilton, Key Meersman, Crahan Denton, Claudio Brook

Handling
Ackompanjerat av filmens maffiga ledmotiv, flyr en svart man, anklagad för våldtäkt, till en ödslig ö. Men det är inte en semesterö han har hamnat på. Han hamnar i en härva av halvstulna båtmotorer, handgranater, rävsaxar och ännu mer våldtäkt.

Omdömme
Jag gillar verkligen filmens maffiga ledmotiv som spelas i inledningen och i slutet av filmen. Låten som spelas är "Sinnerman" och den sjungs av den amerikanska folkmusikern Leon Bibb. En annan positiv aspekt angående ljudet är avsaknaden av artificiell 'stämningsmusik' under filmens gång. Regissören lyckas utmärkt med att skapa en dynamisk atmosfär utan att använda sig av sådana billiga knep. Det ljud som vi hör under resans gång, förutom fågelkvitter och andra omgivningsljud, spelas/sjungs faktiskt av karaktärerna själva. Filmen innehåller också en del fina miljöskildringar av den isolerade ön. I form av eleganta kameraåkningar längs vegetationen och en del fina bildkompositioner. Fast det finns filmer som ger en bättre skildring av en isolerad ö (Den nakna ön) och vackrare filmer som visar upp vegetation (Glimpse of the Garden).



Bernie Hamilton imponerar i huvudrollen som den sympatiske Traver som blir oskyldigt anklagad för våldtäkt på en vit kvinna och därför tvingas att fly. Rasism och fördomar är ett ämne som ständigt är närvarande i den här filmen. Filmen lyckas på ett ypperligt sätt visa hur utbrett fördomarna om svarta människor var när det begav sig i USA så sent som på 1960-talet. Men filmen behandlar ändå inte ämnet speciellt djupt utan den levererar i princip bara ett budskap om att det är fel. Filmen behandlar även relationen i mellan den fjortonåriga Evalyn gestaltad av Key Meersman och viltvårdaren Miller spelad av Zachary Scott. Intressant att följa hur deras relation utvecklas under filmens gång. Gillar även prästen i filmen som trots sin stora empati för sina medmänniskor även han har fördomar innerst inne. Filmen har många kvalitéer, men den kan inte riktigt matcha regissörens bästa verk på det visuella planet eller rent handlingsmässigt. På sätt och vis känns den här lite för mesig trots sina ämnesval och inte lika absurd, symbolisk, och brutal som mina två personliga favoriter av regissören; Den Andalusiska Hunden och Mordängeln.