Regissör: Mikheli Kalatozov
Utgivningsår: 1964
Längd: 141 min
Produktionsland: Sovjetunionen, Kuba
Handling
Fyra episoder om tiden under Batistas styre på Kuba, fram till revolutionen 1959. Bland annat får vi följa en bonde som i desperation bränner ned sitt sockerrörfält, efter han fått veta att marken han levt och arbetat på i hela sitt liv, sålts till ett amerikanskt fruktbolag.
Omdömme
Redan efter de första två scenerna vet man att den här filmen är något alldeles extra. Filmskaparnas intention var att skapa en filmdikt i form av ett poetiskt narrativ. Denna konstnärliga vision har de lyckats genomföra på ett utmärkt sätt. Den inledande scenen, den eleganta helikopteråkningen över ön exkluderad, har en poetisk och suggestiv energi som jag blev helt hänförd av. Den inlevelsefulla berättarrösten som levererar samhällskritik i poetiska ordalag ger scenen ytterligare en dimension. Bildkompositionera och de kraftiga färgkontrasterna i den inledande scenen är även de oerhört mäktiga. De kritvita och kolsvarta färgnyanserna har de åstadkommit igenom att använda sig av infrarött filmmaterial. I den andra scenen visar filmskaparna att de även är experter på att hantera kameran. Denna långa kameraåkning där kameran sakta sjunker ner i från taket på en byggnad till ett party som har utsikt över Havanna, och sedan slutligen ner i en simbassäng sätter tonen för filmen. De som var ansvariga för fotot förtjänar rikligt med beröm, trots att 97 % av filmen är filmad med handburen kamera känns det aldrig oprofesionellt. Det är snarare så att det handburna kameraarbet berikar filmen; man kommer närmare karaktärerna och man känner verkligen pulsen i de olika miljöerna.
Man skulle kunna skriva en hel recension om varje sekvens i den här filmen. Så pass hög kvalité håller den. Men det skulle ta lite väl lång tid att genomföra så därför tänker jag recensera filmen i lite mer allmäna drag. Det följsamma och rytmiska kameraarbetet och de uttrycksfulla bildkompositionerna är en fröjd för ögat att se. Man bjuds även på många välskrivna karaktärsporträtt och alla i skådespelareskaran agerar på ett så äkta och övertygande sätt. Kanske beror det på att regissören har använt sig av mestadels amatörer och att många nog i själva verket _var_ det de skulle gestalta. Jag tycker även att manuset håller hög kvalité och jag gillar den djupbottnade skildringen av det kubanska samhället och dess revolution. Skildringen av USA var förvisso inte den allra mest nyanserade. Men detta är samtidigt en roande aspekt av filmen, budskapet presenteras heller aldrig på samma övertydliga sätt som i någon av Eisenstein's filmer, och filmens kritik är långt i från oberättigad. Filmen är med andra ord ett exempel på en lyckad kombination av ett komplext manus och en egensinnig konstnärlig vision. Musik? Jodå, den innehåller ett soundtrack som definitivt är värdigt att representera ett exotiskt land som Kuba. I Am Cuba är en mäktig filmupplevelse som definitivt är värd att få det högsta betyget.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar