Du levande

I Am Cuba

2011-12-17T07:35:00.000-08:00

Originaltitel: Soy Cuba/Ya Kuba
Regissör: Mikheli Kalatozov
Utgivningsår: 1964
Längd: 141 min
Produktionsland: Sovjetunionen, Kuba

Handling
Fyra episoder om tiden under Batistas styre på Kuba, fram till revolutionen 1959. Bland annat får vi följa en bonde som i desperation bränner ned sitt sockerrörfält, efter han fått veta att marken han levt och arbetat på i hela sitt liv, sålts till ett amerikanskt fruktbolag.

Omdömme
Redan efter de första två scenerna vet man att den här filmen är något alldeles extra. Filmskaparnas intention var att skapa en filmdikt i form av ett poetiskt narrativ. Denna konstnärliga vision har de lyckats genomföra på ett utmärkt sätt. Den inledande scenen, den eleganta helikopteråkningen över ön exkluderad, har en poetisk och suggestiv energi som jag blev helt hänförd av. Den inlevelsefulla berättarrösten som levererar samhällskritik i poetiska ordalag ger scenen ytterligare en dimension. Bildkompositionera och de kraftiga färgkontrasterna i den inledande scenen är även de oerhört mäktiga. De kritvita och kolsvarta färgnyanserna har de åstadkommit igenom att använda sig av infrarött filmmaterial. I den andra scenen visar filmskaparna att de även är experter på att hantera kameran. Denna långa kameraåkning där kameran sakta sjunker ner i från taket på en byggnad till ett party som har utsikt över Havanna, och sedan slutligen ner i en simbassäng sätter tonen för filmen. De som var ansvariga för fotot förtjänar rikligt med beröm, trots att 97 % av filmen är filmad med handburen kamera känns det aldrig oprofesionellt. Det är snarare så att det handburna kameraarbet berikar filmen; man kommer närmare karaktärerna och man känner verkligen pulsen i de olika miljöerna.

Man skulle kunna skriva en hel recension om varje sekvens i den här filmen. Så pass hög kvalité håller den. Men det skulle ta lite väl lång tid att genomföra så därför tänker jag recensera filmen i lite mer allmäna drag. Det följsamma och rytmiska kameraarbetet och de uttrycksfulla bildkompositionerna är en fröjd för ögat att se. Man bjuds även på många välskrivna karaktärsporträtt och alla i skådespelareskaran agerar på ett så äkta och övertygande sätt. Kanske beror det på att regissören har använt sig av mestadels amatörer och att många nog i själva verket _var_ det de skulle gestalta. Jag tycker även att manuset håller hög kvalité och jag gillar den djupbottnade skildringen av det kubanska samhället och dess revolution. Skildringen av USA var förvisso inte den allra mest nyanserade. Men detta är samtidigt en roande aspekt av filmen, budskapet presenteras heller aldrig på samma övertydliga sätt som i någon av Eisenstein's filmer, och filmens kritik är långt i från oberättigad. Filmen är med andra ord ett exempel på en lyckad kombination av ett komplext manus och en egensinnig konstnärlig vision. Musik? Jodå, den innehåller ett soundtrack som definitivt är värdigt att representera ett exotiskt land som Kuba. I Am Cuba är en mäktig filmupplevelse som definitivt är värd att få det högsta betyget.

La Dolce Vita

2011-10-06T11:14:00.000-07:00

Regissör Federico Fellini
Utgivningsår 1960
Längd 174 min
Land Italien

Handling
Skandalreportern Marcello lever ett fartfyllt liv i Rom. Vi får följa honom genom en kavalkad av händelser och upptåg. Tack vare sitt jobb kan han röra sig i rikemanskretsar och träffa mängder av excentriska konstnärer, vackra kvinnor och kändisar. Då han inte rapporterar från den lilla byn där två barn sett Madonnan eller badar i Fontana di Trevi med filmstjärnan Sylvia, besöker han efterfester i övergivna villor eller tar med sin gamle far på nattklubb. Kort sagt lever han det ljuva livet.

Omdömme
Film fylld med många fantastiska scener, men det är samtidigt en ojämn och osammanhängande film. Jag tycker den är lite för spretig och att regissören inte riktigt har lyckats att sammanställa alla scener till en tillfredsställande helhet. Förvisso gillar jag skildringen av skandalreporterns liv och hur hans personlighet så sakteliga förändras till det sämre under resans gång. Det ursäktar dock inte att de flesta av de övriga karaktärerna är endimensionella och sterotypiska. Tycker även att den avslutande scenen inte riktigt känns övertygande utan snarare överdrivet förlöjligande. Kritiken av 'rikemanskretsarna' i denna scen känns lite för abrupt och stämmer dåligt överrens med de subtila anmärkningar som återfinns i resten av filmen. Manuset är helt OK och det innehåller en hel del minnesvärda replikskiften och ögonblick. Dock går det inte att bortse i från att det har sina brister och nog hade behövts bearbetats en del till innan produktionen av filmen satte i gång.

Hantverket minns jag som hyggligt, men det höll ju inte direkt någon kvalité som var respektingivande. Filmen innehåller t.ex. en del misstag så som att ljudet är osynkroniserat i vissa scener. Skådespeleriet var det inget fel på, karaktärerna var skissartade men de blev gestaltade av karismatiska och kompetenta aktörer. Den förföriska och mycket vackra Anita Ekberg imponerar stort i rollen som filmstjärnan Sylvia. Hon är mycket charmig i scenen på nattklubben och för alltid en del av filmhistorien tack vare scenen där hon badar i Fontana di Trevi. Synd att hennes speltid i filmen är relativt liten. Även Marcello Mastroianni övertygar i rollen som skandalreportern och han är mycket skicklig på att gestalta karaktärens gradvisa förfall. Filmen har både positiva och negativa aspekter, de positiva vägde något tyngre i samband vid betygssättningen. Detta tack vare en hel del magiska filmögonblick (så som Fontana di Trevi), en intressant skildring av det privilegierade samhället, och karismatiska karaktärer.

My Winnipeg

2011-09-19T12:39:00.000-07:00

Originaltitel My Winnipeg
År 2007
Längd 80 min
Regi Guy Maddin
Manus Guy Maddin, George Toles
Genre Mockumentär
Produktionsland Kanada
Cast Darcy Fehr, Ann Savage, Amy Stewart, Louis Negin, Guy Maddin (röst), Brendan Cade, Wesley Cade.

Handling
En dokumentär fantasi om Maddins hemstad Winnipeg. Hur ska Maddin lyckas fly sin hemstad? Kanske om han filmar sin väg därifrån.

Omdömme
Årets positiva överraskning hittills detta filmåret för mig. Den atmosfär eller rättare sagt känsla som regissören har lyckats fånga är helt suverän. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva den känsla som filmen genomsyras av, suggestiv, pessimistisk, och dunkel är tre adjektiv som känns rätt träffande. Poängen är att man snabbt sugs in i Guy Maddin's magiska filmuniversum och det är en värld som verkligen är kul att få uppleva. Bildspråket är dynamiskt och väcker många associationer. Styrkan i fotot ligger i just själva bilderna inte presentationen av dessa (kameraåkningar, montage, etc). Stilen är återhållsam och skulle bäst beskrivas som asketisk - fast med en stor touch av lekfullhet. Med lekfullhet menar jag helt enkelt att det finns en stor dos av (mörk) humor och att man ständigt överraskas över vad som dyker upp i nästa bildruta (ett exempel: 1. Ett stall brinner upp. 2. Hästarna springer ut och fastnar i snön. 3. De blir en sorts turistattraktion där invånarna har picknick på deras huvud). Så om man uppskattar filmskapare som Robert Bresson's stil men tycker de är för tråkiga så kanske det här passar bättre.

Har läst i en recension skriven av Roger Ebert att regissören använder sig av samma klippningsmetoder som återfinns i äldre filmer. Ingenting som jag reflekterade över under själva sittningen, men så här i efterhand kan man konstatera att dessa äldre metoder fortvarande fungerar utmärkt i rätt händer. Ur skådespelarskaran är det en som urskiljer sig och som man kommer i håg några dagar efter man sett filmen. Det är Ann Savage (gammal film-noir stjärna) som spelar rollen som den karismatiska och smått obehagliga modern. De andra skådespelarinsatserna var också helt OK, men de fick inte samma utrymme framför kameran. Jag tycker mycket om manuset och den kritiska men samtidigt kärleksfulla skildringen av regissörens gamla hemstad Winnipeg. Det finns gott om fascinerande historier och underhållande anekdoter i från bland annat regissörens barndom i den här filmen. Det som gör det här till en personlig favorit är det utsökta bildspråket, det fascinerande manuset, och filmens lekfullhet. Guy Maddin är definitivt en av de mer intressanta filmskaparna i dagsläget och en av få som verkar ha en egen stil. Vill definitivt se fler av hans filmer.

42nd Street

2011-08-16T22:42:00.000-07:00

Regi Lloyd Bacon
Manus Rian James, James Seymour
Utgivningsår 1933
Längd 89
Genre Drama, Romantik, Musikal
Produktionsland USA
Cast Ruby Keeler, Warner Baxter, Dick Powell, Bebe Daniels, Ginger Rogers, Guy Kibbee, Una Merkel, Ned Sparks, Allen Jenkins, Edward J Nugent, Robert McWade, George E Stone

Handling
En framgångsrik musikalproducent på Broadway ska sätta upp en ny show och de vackra kvinnorna samlas för att få en roll.

Omdömme
Att filmen innehåller välkoreograferade dansnummer och bedårande scenografi är kanske ingen överraskning när man hör ordet musikal nämnas. Den här mycket vackert fotade s/v filmen är dock mer än bara en typisk musikal där det bara dansas och dansas tills man blir snurrig i huvudet och nästan svimmar av illamående. Man får även lära känna karaktärerna ordentligt och ta del av deras vardagsliv och bekymmer. Dessa personporträtt kunde i och för sig ha utvecklats ännu mer. Men man kan ju inte få allt här i livet och trots de flesta av karaktärernas 'enkelhet' så är de mycket charmiga och trevliga att stifta bekantskap med. Ruby Keeler glänser i rollen som den karismatiska och begåvade dansösen Peggy Sawyer. Warner Baxter gör en minnesvärd insats som den ambitiöse och energiske musikalproducenten. Hela skådespelareskaran är kompetent och sköter sitt jobb alldeles utmärkt, inklusive Ginger Rogers som vi får se gestalta den excentriske och arroganta 'Anytime Annie' i en biroll.

Kombinationen i mellan sång och dansnummer och karaktärer och faktisk handling har blandats på ett ypperligt sätt. Gillar hur de har lyckats få med så pass många olika intressanta intriger och mängder med schyssta karaktärer på så kort tid utan att det hela känns grötigt. Välskrivna dialoger och enastående sångtexter är ytterligare ett tecken på att manusförfattarna har gjort sitt jobb ordentligt. Men det är ju trots allt en musikal och i slutändan är det nog den biten som sätter sig på hjärnan. Framförallt slutnumret imponerade på mig, både underhållande och estetiskt tilltalande (se bild). Gillar även det förvånansvärt rörliga och mjuka kameraarbetet som ständigt finns närvarande. Och det skickliga användandet av dubbelexponeringar var även det en trevlig överraskning. Storyn utspelar sig främst på teatersfären så bjuds även på en hel del metainslag. En sfär som är mycket trevlig att ta del av och som bjuder på såväl komedi som tragedi.

Sátántangó

2011-08-09T14:09:00.000-07:00

År 1994
Regi Béla Tarr
Manus Béla Tarr
Genre Drama
Land Ungern
Cast Mihály Vig, Putyi Horváth, Lázló Lugossy, Éva Almássy Albert, Janos Derzsi, Irén Szajki, Alfréd Járai, Erzsébet Gaál, Peter Berling, Miklós Székely B

Handling

Detta långa epos handlar om en övergiven bondgård på de ungerska fälten. Där bor det tre par och en alkoholiserad doktor. Alla vill åka därifrån och gör allt för att kunna göra det. Många händelser sker och allt berättas ur de olika personernas synvinklar.

Omdömme

Underbar film som kombinerar substans och en vacker utsida på ett ypperligt sätt. För de som inte klarar av filmer som flyter på i ett makligt tempo bör man nog undvika den här filmen. Det dröjer i snitt 145.7 sekunder i mellan varje klipp och en scen ungefär fyra timmar in i filmen varar i över tio minuter. Dessa långa kameraåkningar som visar upp den skitiga ungerska landsbyggdens förfall är en fröjd för ögat att se. För den som uppskattar den 'tekniska biten' av filmskapandet kommer att få uppleva många scener där ni tappar hakan. Fotot är helt enkelt trollbindande och bildspråket så poetiskt och suggestivt. Men det här är en inte en 7 timmar lång exercis bestående av vackra bilder. Det här är ingen experimentfilm utan en spelfilm som har en i grunden enkel men samtidigt mycket fascinerande historia att berätta.

En fördel med den långa speltiden är att man verkligen får lära känna karaktärerna och att de inte bara förblir sterotyper. Man får träffa många intressanta personer under resans gång och stifta bekanskap med några minst sagt udda figurer. Mihály Vig gör en fantastisk insats i rollen som den karismatiske folkförföraren Irimiás. En karaktär som under stora delar av filmen upplevs som rätt 'mystisk', kanske en av anledningarna till att filmen finns med på IMDb's Topp 50 Mystery, men pusselbitarna faller så sakteliga på plats under resans gång. Men den som jag blev mest tagen av var nog ändå Erika Bók som gestaltar den utstötta lilla flickan som i sin tur bedriver djurplågeri på sin katt. Det är något speciellt med hennes ansikte som är svårt att förklara men jag blev i alla fall helt hänförd. Scenerna där hon plågar sin katt är förresten inte speciellt grafiska i fall om ni vara oroliga för det, men de är ändå obehagliga att titta på.

Kanske hade det behövts en timme till. Det känns inte som att den riktigt knyter i hop säcken och besvarar alla frågor. Men å andra sidan är det ju rätt kul att någon enstaka händelse lämnas obesvarad och att man själv får dra sina egna slutsatser om vad som verkligen skedde. Filmen har många oförglömliga ögonblick och bjuder på så väl galenskap som komedi. Scenerna på den lokala puben är mycket underhållande; både dialogen och musiken är helfestlig. Gillar hur regissören har använt naturelement; regn, vind, dimma, lera, etc. för att bygga upp en stämningsfull atmosfär. Ljud är även det en viktig del av filmskapandet och det verkar regissören ha insett för han använder det på ett mycket effektfullt sätt i flera scener. I en scen där stämningen är lite laddad har han t.ex. ett svagt dunkande ljud i bakgrunden. Sátántangó är en unik och säregen film som förtjänar mer uppmärksamhet, se den i fall du är filmintresserad och uppskattar 'art-house' genren.

The Young One

2011-06-25T07:50:00.000-07:00

Regi Luis Buñuel
År 1960
Längd 95 min
Land USA
Cast Zachary Scott, Bernie Hamilton, Key Meersman, Crahan Denton, Claudio Brook

Handling
Ackompanjerat av filmens maffiga ledmotiv, flyr en svart man, anklagad för våldtäkt, till en ödslig ö. Men det är inte en semesterö han har hamnat på. Han hamnar i en härva av halvstulna båtmotorer, handgranater, rävsaxar och ännu mer våldtäkt.

Omdömme
Jag gillar verkligen filmens maffiga ledmotiv som spelas i inledningen och i slutet av filmen. Låten som spelas är "Sinnerman" och den sjungs av den amerikanska folkmusikern Leon Bibb. En annan positiv aspekt angående ljudet är avsaknaden av artificiell 'stämningsmusik' under filmens gång. Regissören lyckas utmärkt med att skapa en dynamisk atmosfär utan att använda sig av sådana billiga knep. Det ljud som vi hör under resans gång, förutom fågelkvitter och andra omgivningsljud, spelas/sjungs faktiskt av karaktärerna själva. Filmen innehåller också en del fina miljöskildringar av den isolerade ön. I form av eleganta kameraåkningar längs vegetationen och en del fina bildkompositioner. Fast det finns filmer som ger en bättre skildring av en isolerad ö (Den nakna ön) och vackrare filmer som visar upp vegetation (Glimpse of the Garden).

Bernie Hamilton imponerar i huvudrollen som den sympatiske Traver som blir oskyldigt anklagad för våldtäkt på en vit kvinna och därför tvingas att fly. Rasism och fördomar är ett ämne som ständigt är närvarande i den här filmen. Filmen lyckas på ett ypperligt sätt visa hur utbrett fördomarna om svarta människor var när det begav sig i USA så sent som på 1960-talet. Men filmen behandlar ändå inte ämnet speciellt djupt utan den levererar i princip bara ett budskap om att det är fel. Filmen behandlar även relationen i mellan den fjortonåriga Evalyn gestaltad av Key Meersman och viltvårdaren Miller spelad av Zachary Scott. Intressant att följa hur deras relation utvecklas under filmens gång. Gillar även prästen i filmen som trots sin stora empati för sina medmänniskor även han har fördomar innerst inne. Filmen har många kvalitéer, men den kan inte riktigt matcha regissörens bästa verk på det visuella planet eller rent handlingsmässigt. På sätt och vis känns den här lite för mesig trots sina ämnesval och inte lika absurd, symbolisk, och brutal som mina två personliga favoriter av regissören; Den Andalusiska Hunden och Mordängeln.

Céline and Julie Go Boating

2011-06-23T14:10:00.000-07:00

Regi Jacques Rivette
År 1974
Längd 192 min
Land Frankrike
Cast Juliet Berto, Dominique Labourier, Bulle Ogier, Marie-France Pisier, Barbet Schroeder, Nathalie Asnar, Marie-Thérèse Saussure

Handling
Celine och Julie finner en väg in i en parallell värld, där ett melodram utspelar sig i en herrgård. Nya vågen-klassiker som experimenterar med uppstyckade tidslinjer.

Omdömme

Alltid kul att se filmer av regissörer som vågar vara innovativa, experimentella, och prova något nytt. Rivette var kanske inte den första som experimenterade med uppstyckade tidslinjer (?), men den här filmen sprudlar verkligen av energi och kreativitet. Vill poängtera att detta inte är någon film som är speciellt 'pretto-aktig' (A lá Tarkovskij) utan det är helt enkelt en genuint underhållande film som är berättad på ett smart sätt och som bjuder på många tolkningsmöjligheter (A lá Lynch). Det är i princip bara två karaktärer som vi stifta bekantskap med i den 'verkliga' världen och därför är givetvis de två skådespelarna som ska gestalta dem oerhört viktiga för om filmen ska bli en succé eller flopp. Som tur är så är både Juliet Berto (i rollen som Céline) och Dominique Labourier (i rollen som Julie) båda helt underbara i sina respektive roller. Deras personligheter och liv skulle kunna beskrivas som varandras motpoler. Den ena är utåtriktad, den andra rätt blyg och tillbakadragen, den ena besatt av sitt förflutna, den andra av sin framtid. En kombination som brukar fungera rätt bra på film (A lá Harold & Maude) och den här filmen är inget undantag.

Själv blev jag fängslad av den här filmen redan vid öppningssekvenserna. Lekfullheten, de autentiska parismiljöerna, och atmosfären är minst sagt charmig och medryckande. Men samtidigt var jag lite frustrerad till en början eftersom jag inte lyckades förstå vad som pågick och vad de båda flickornas relation var till varandra. Men allting klarnar så småningom på ett ypperligt sätt; dvs. regissören är inte övertydligt pedagogisk i sin approach till åskådarna utan man får läsa lite mellan raderna (A lá Det vita Bandet). Välskriven dialog, som jag gärna avnjuter igen, och en buffé av olika ämnen (magi, minne, fantasi, mord) blir man serverad. Vackert färgfoto och elegant scenografi (främst i den parallella världen). En del trevliga musikinslag med schyssta melodier. Gillar scenen när de två kvinnorna äntligen gör sina båttur eftersom den är så himla suggestiv och sjukt episk. Andra höjdpunkter att hålla utkik efter är de scener som utspelar sig på nattklubben. Innehåller även en del trevliga metaspekter. Och för den som inte vet så ska det tydligen även finnas tre uppföljare; Noroît (1976), Duelle (une quarantaine) (1976), The Story of Marie and Julien (2003). Au revoir!

Street of Shame

2011-06-15T12:58:00.000-07:00

Ytterligare en gång väljer Kenji Mizoguchi att göra en film om ett av de ämnen som låg honom närmast om hjärtat. Nämligen om de prostituerades situation i ett mans & pengardominerat samhälle. Kanske beror hans fascination för ämnet på att hans egen syster tvingades att börja arbeta som geisha för att kunna försörja familjen. I sina tidigare filmer har han skildrat hur yrket Geisha successivt har tappat sin sanna innebörd. De gamla goda tiderna när de japanska underhållarna var respektingivande kvinnor nämns också kortfattad i en sekvens. I den här filmen är de kvinnor vi får stifta bekantskap med renodlade prostituerade. Jag tycker att den här filmen har betydligt större djup och ger en mer nyansrik skildring på ämnet än hans trettiotalsfilm Sisters of the Gion gör. Hans trettiotalsfilm var helt enkelt lite för enkelspårig och var inte lika subtil i sin förmedling av budskapet. I den här filmen får man se saken ur fem olika infallsvinklar och vi får även höra information om debatten av den nya antiprostitueringslagen via radio.

Jag gillar den mörka och stundtals cyniska tonen som ständigt känns närvarande. Förmodligen den mest deprimerande av Mizoguchi's filmer, även om det går att finna glimtar av glädje och optimism också. Skildrar en del mörka ämnen så som självmord och är trots ämnesvalet rätt olik regissörens andra verk. Samma sak är det ju med Yasujiro Ozu's minst lika mörka Tokyo Twilight, den enda skillnaden var att Mizoguchi's film blev en stor publiksuccé emedan Ozu's fick ett svalt mottagande. Jag gillar även den kusliga experimentella musiken som tillämpas i samband vid dramatiska ögonblick. Musik, ljussättning, och så vidare i all ära... Det är ju ändå trots allt till stor del skådespelareskarans förtjänst att filmen är så pass dynamisk och levande. Jag blev speciellt tagen av Machiko Kyo's gestaltning av den amerikaniserade Mickey. Andra som står för minnesvärda insatser är bl.a. Ayako Wakao i rollen som den målmedvetna kvinnan som värderar pengar högre än allt annat och Michiyo Kogure som spelar rollen som hemmafrun som värderar överlevnad över respekt. Filmen kan inte riktigt mäta sig med hans främsta verk rent visuellt dock. Scenografin är inte riktigt lika tilltalande som i hans bästa verk och avsaknaden av hans karakteristiska långa kameraåkningar påverkar också helhetsintrycket negativt. Detta betyder dock inte att filmen helt saknar sådana kvalitéer. Till exempel är den inledande sekvensen där kvarteret Yoshiwara visas upp ur ett fågelperspektiv i allra högsta grad estetiskt tilltalande. Och den sekvensen vid fabriken där mamman till sist träffar sin son är imponerande även på det emotionella planet. Mäktigt slut.

Andrej Rubel

2011-05-29T12:32:00.000-07:00

Andrej Rublev är en 205 minuter lång skildring av ikonmålaren Rubljovs liv i 1400-talets Ryssland. Filmen är uppdelad i sju olika kapitel som visas i kronologisk ordning (1400-1424). Utöver det får man även avnjuta en häpnadsväckande prolog där man får se förberedelserna för en ballongtur och en färgsekvens där flera av ikonmålarens verk visas i detalj. Innehållsrik film där fokuset inte enbart ligger på ikonmålaren som person utan också på det som sker i hans omgivning. Man får bland annat utforska en grupp hedningars normer, en narr som driver med bojars, en blodig invasion av staden Vladimir, se en gestaltning av Jesu korsfästelse. Men givetvis är även Rubljov's personliga livsöde något som är centralt i den här filmen.

Anatoli Solonitsyn gör en trovärdig gestaltning av den ängsliga ikonmålaren Andrej Rublev. Han befinner sig i många tragiska situationer under filmens gång och jag tycker att han lyckas ypperligt med att förmedla sin uppgivenhet/sorg vid dessa tillfällen. Han visar även under filmens gång att han är kapabel till att gestalta alla andra sorters känslouttryck också. Det finns gott om excentriska karaktärer i den här grytan, men skådespeleriet är ändå alltid balanserat och några teatraliska överspel förekommer inte. Alla i skådespelarskaran gör ett förträffligt jobb. Det är många minnesvärda och nyansrika karaktärer som får man bekanta sig med under resans gång. Jag blev speciellt tagen av Irma Raushs gestaltning av den mentalsjuka flickan som så småningom blev bortrövad av ett gäng tatarer.

Det som gör det här till en personlig favorit är framförallt det extraordinära s/v fotot. Jag gillar de scener som är filmade i från ovan. Speciellt vacker är den inledande sekvensen som är filmad i från ett sådant perspektiv, i den sekvensen får man se ett landskap av små vattenpölar där mörka moln reflekteras på deras yta. Det finns en hel del intressant dialog i den här filmen om bland annat religion, men det här trots allt det visuella som jag blir mest imponerad av. Jag gillar de eleganta och i bland nästan poetiska kameraåkningarna där det kargade ryska landskapet åskådliggörs. I scenerna som utspelar sig i byggnader så åskådliggörs i stället den tjusiga arkitekturen.

Flashbacksekvensen är mycket välgjord, ljussättningen och de vita fjädrarna bidrar till att bygga upp en nästan drömliknande atmosfär. En dröm som får ett abrupt och våldsamt slut i filmen. Andrej Rublev är fylld med rätt mycket otäcka och våldsamma inslag. Vilket den fick en hel del kritik för när det begav sig, men själv har jag inget emot dessa sekvenser. Jag tycker bara det bidrar till en mer realistisk atmosfär och sedan får man inte glömma att det finns ett visst symbolvärde i de döda hästarna. För Tarkovskij symboliserade hästar liv. Och i samband med att folk dör i filmen kan man ofta se en häst ligga och jämra sig. Slutet, hela sista kapitlet med klockan, är helt fantastiskt. Gillar kontrasten i mellan den avslutande klockscenen och den inledande ballongturscenen. En unik filmupplevelse som har mycket att erbjuda; humor, tragedi, kärlek, krig, tortyr, konst, religion, mentalsjukdom, politisk förföljelse, vänskap, etc. Blev helt uppslukad i den här filmen, aldrig förr har målarfärg som läcker ut i ett vattendrag varit så stimulerande att titta på. Antar att det är en bra egenskap när man förvandlar något ordinärt till något extraordinärt.

Who's Afraid of Virginia Woolf?

2011-05-09T11:08:00.000-07:00

Handling
Det äkta paret Martha och George bjuder hem ett ungt par efter en fest. Med de unga människorna som publik, vältrar sig de båda i raffinerade förödmjukelser för att kunna såra varandra så mycket som möjligt.

Omdömme
Elizabeth Taylor briljerar i rollen som den uppkäftiga medelålderskvinnan Martha. Hennes karisma och förmåga att vara rapp i käften kommer verkligen till användning här. Samspelet med Richard Burton, som gestaltar hennes cyniske make George, fungerar alldeles utmärkt. De välskrivna personporträtten har ett stort djup och relationen i mellan de båda makarna är minst sagt komplext. George Segal & Sandy Dennis lyckas förträffligt bra med att ge liv åt sina karaktärer. De är minst lika intressanta som huvudkaraktärerna och bidrar till att höja temperaturen några grader i den här raffinerade förnedringsorgien.

Filmen är baserad på en pjäs och därför är det kanske inte så konstigt att filmens styrka ligger i dess dialog. Dialogen är mycket välskriven och bjuder på så väl bra berättelser som knivskarpa replikskiften. Språket är härligt vulgärt och det förekommer gott om sexuella anspelningar. Vilket inte var helt okontroversiellt när det begav sig, men det hela fick ju som tur var ett lyckligt slut. Man bjuds även på en hel del absurd och mörk humor. Namnet på filmen kommer ni att förstå i fall ni ser den, det är något av ett internt skämt.

Who's Afraid of Virginia Woolf? har dock fler kvalitéer än ett välskrivet manus. Scenografin är mycket elegant och bidrar en hel del till den dystra atmosfär som filmen har hängande över sig. Ljussättningen eller snarare bristen på ljus är en annan viktig faktor till detta. Finns även en del välgenomtänkt placering av rekvista. Till exempel i en scen när Taylor skriker som allra värst så kan man se en lejonmask på väggen bakom henne. Det förekommer också en del trevligt kameraarbete även om det kanske inte direkt är något som sticker ut. Sedan får man inte glömma filmens kryptiskhet, kan vi vara säkra på vad som är äkta och vad som är illusion? Synd att den tanken skulle bli så pass övertydlig i mot slutet bara. Nåja, det här är ändå en film som jag verkligen rekommenderar alla att se.

Generallinjen

2011-04-22T07:26:00.000-07:00

Originaltitel Staroye i novoye
Alternativ titel Generalnaya liniya, Old and New, The General Line
Genre Drama, Stumfilm
År 1929
Produktionsland Sovjetunionen
Regissör Sergej M Eisenstein, Grigorij Aleksandrov
Manus Sergej M Eisenstein, Grigorij Aleksandrov
Skådespelare Michail Gomorov, Marfa Lapkina, Vasilij Buzenkov

Handling
Eisensteins sista stumfilm där vi får följa en utblottad bys väg till framgång med hjälp av kolchos-systemet.

Omdömme
Eisenstein var en mycket skicklig sovjetisk filmregissör som i våra dagar är mest känd för sitt användande av montaget. På sätt och vis föredrar jag hans intellektuella montagestil i t.ex. Dagar som har skakat världen. I den klipper han in bilder som inte har något med filmens dramatiska innehåll att göra. I den filmen jämställs Kerneskij med en påfågel och hans milis med tennsoldater och tomma vinglas. Men den filmen hade också en tendens att bli alltför långtråkig i väntan på det uppenbara slutet. Jag föredrar faktiskt det lite mer lättförståeliga narrativet i Eisensteins sista stumfilm. Generallinjen är en djupt mänsklig skildring av en utblottad by där regissören äntligen väljer att koncentrera berättelsen runt en karaktär. I sina övriga stumfilmer har fokuset legat på gruppen som ett kollektiv i stället. Vilket har funkat förvånansvärt bra med tanke på den tematik och de kommunistiska ideal han förmedlade genom sina filmer. Marfa Lapkina gestaltar den kvinnliga antagonisten vid samma namn på ett mycket övertygande sätt. De välgjorda personporträtten gör att filmen känns mer levande och inte lika artifciell som en del av regissörens andra stumfilmer hade en tendens till att vara.

Eisenstein är riktigt bra på att göra effektiva propagandafilmer där han får oss åskådare att sympatisera med hans idéer. Ett bra exempel på detta är just den här filmen där han lyckas få mig att bli riktigt förbannad på de där giriga byråkratkapitalisterna i storstaden. Ideal som broderlighet, gemenskap, och vikten av sammarbete förmedlas på ett ypperligt sätt. I slutet blir det kanske hela lite väl övertydligt, men då är slagorden egentligen bara atmosfärhöjande och inget riktigt irriationsmoment. Som ni märker är det inga direkt kontroversiella idéer som regissören ville förmedla. Det spelar egentligen ingen roll i fall om det hade varit hyperkontroversiella idéer som hade förmedlats (typ Den evige Juden) för sådant genomskådar vi ju nu för tiden. Alla bilder i den här filmen har med filmens dramatiska innehåll att göra. Det betyder dock inte att den här filmen skulle vara sämre rent bildmässigt än i de filmer där regissören tillämpade intellektuellt montage. I själva verket är montaget makalöst bra. Montagen i Eisenstein's filmer är som träningsekvenserna i Rocky-filmerna fast hundra gånger bättre. Man bjuds också på många fina miljöskildringar av den ryska landsbyggden, bilder på skördesfält mixas med bilder på karismatiska ansiktsuttryck. Filmen har även en komisk touch, det bästa exemplet är nog när Eisenstein ska åskadligöra djurförädlingen i byn. Ett smakprov på Eisenstein's genialitet: http://www.youtube.com/watch?v=92IyZX34ie0

En eftermiddag om hösten

2011-04-18T00:41:00.000-07:00

Originaltitel Sanma no aji
Regissör Yasujiro Ozu
Utgivningsår 1962
Längd 112 min
Skådespelare Chishû Ryû, Ryuji Kita, Nobuo Nakamura, Daisuke Katô, Shima Iwashita, Eijirô Tôno, Kyôko Kishida, Haruko Sugimura, Mariko Okada, Keiji Sada, Teruo Yoshida, Noriko Maki, Shinichirô Mikami, Shinobu Asaji, Toyo Takahashi
Manus Kôgo Noda, Yasujiro Ozu
Genre Drama
Alternativ titel An Autumn Afternoon, The Widower,
Produktionsland Japan

Handling
Shuhei Hirayama äter och samtalar med sina gamla skolkamrater och sina barn vid matbord efter matbord. Han funderar på att gifta bort sin dotter och hans äldsta son har lite ont om pengar. Ibland går han till en bar och dricker sig berusad medan han lyssnar på marschmusik.

Omdömme
An Autumn Afternoon är ytterligare en teknisk triumpf signerad Yasujiro Ozu. Han har skapat en egen unik filmvärld som jag verkligen uppskattar. Storheten i hans filmer är enligt mig strukturen - hur han med hjälp av klippning/komposition bygger upp många av sina filmer. I den här filmen, som sorgligt nog skulle bli hans sista, har han finslipat sin teknik till perfektion. Hans unika teknik går ut på att spela in sina filmer med en statisk, karakteristiskt lågt placerad kamera. Kamerarörelser och dylika verktyg förekommer sällan under den senare delen av hans filmkarriär. Mycket av magin i Ozu's filmer, inklusive i denna, kommer till liv i själva bildredigeringen. Han lyckas skapa en mycket fin rytm med hjälp av skicklig klippning. Bland annat genom sitt användande av exteriörbilder och på sättet som han navigerar oss i från en plats till en annan (det går inte bara på ett klipp). Den minutiöst iscensatta scenografin är en fröjd för ögat att beskåda, extra trevligt är ikebana-inslagen och de fina färgerna.

Det finns mycket mer inom Ozu's filmvärld förutom hans kamerateknik som förtjänar stående ovationer. Kôgo Noda som var en av de flitigaste medarbetarna i Ozu's crew skrev manuset tillsammans med Ozu. Det blev en mycket bra slutprodukt måste man säga - där både enskilda personers livsöden så väl som det japanska samhället i sin helhet skildras på ett utomordentligt sätt. Många intressanta teman tas upp i den filmen utöver det klassiska familjetemat. Bland annat amerikanernas påverkan på japansk kultur efter deras nederlag i andra världskriget och de yngre kvinnornas ökade självständighet. Älskar också filmen små egenheter såsom att Hirayama gillar att lyssna på marschmusik och att "viktiga" delar inte visas. Chishû Ryû imponerar stort i rollen som fadern Hirayama och hans avslappnade skådespelarestil passar mig perfekt. Gillar Ryu som alltid gör sina karaktärer minnesvärda (i bland gillar de arkadspel, i bland marschmusik, rätt ofta röker hans karaktär cigarr på ett meditativt sätt).

En del har beskyllt agerandet för att vara robotlikt vilket jag kan förstå. Regissören prioriterade komposition och det är därför som aktörernas rörelser är begränsade. Men trots dessa begränsningar tycker jag ändå att skådespelareskaran gör trovärdiga rollporträtt. Aktörerna klarade sig förträffligt bra trots att de de fick förlita sig på att uttrycka sig i genom sin dialog och gester av det subtilare slaget. Avslutningsvis måste jag berömma den medryckande musiken. Det finstämda soundtracket är stämningshöjande, men ljudnivån stiger aldrig för högt som i en valfri patriotisk hollywoodrulle. Film som kanske kan komma att höjas till det högsta betyget vid omtitt. Gillar dock "Early Summer" mer eftersom han där bryter sina egna "regler", bland annat genom en utsökt kranåkning.

Sent om Hösten

2011-03-24T00:53:00.000-07:00

Originaltitel Akibiyori
Alternativ titel Late Autumn
Regissör Yasujiro Ozu
År 1960
Cast Chishû Ryû, Yôko Tsukasa, Setsuko Hara, Nobuo Nakamura, Kuniko Miyake, Mariko Okada, Keiji Sada, Shinichirô Mikami, Shin Saburi, Sadako Sawamura, Miyuki Kuwano

Handling
En variation på Ozus tidigare film Sent om våren från 1949. I denna version bor en ung kvinna hos sin änkemoder, och hon gillar inte tanken på att modern ska hitta en ny man. Problemet är modern inte letar efter en man åt sig själv, utan åt sin dotter. Samtidigt försöker tre äldre män, vänner till familjen, att hitta makar åt dem båda.

Omdömme
Ytterligare ett mästerverk signerat Yasujrio Ozu. Det som gör den här filmen bra är dels det mångbottnade manuset, dels det fantastiskt fina fotot. Man bjuds på den ena fulländade inramningen i väl balanserade färgkombinationer efter den andra. Jag gillar Ozus sätt att filma i sina senare filmer, inga kamerarörelser utan statisk kamera ofta filmat i från låga vinklar, och den rytm som han lyckats uppnå i klippningen. Scenografin är väl dekorerad och har en stor detaljrikedom. Skådespelarna tittar rakt in i kameran när de säger sina repliker vid vissa konversationer. Personligen har jag inga problem med detta faktum utan tycker snarare att de förhöjer atmosfären. Filmen innehåller dessutom finstämd musik som matchar innehållet på ett ypperligt sätt.

Regissören är en stor konstnär med en säregen stil. Men han är trots allt en spelfilmsregissör och definitivt ingen dålig sådan. Manuset är mycket välskrivet och ger en bra inblick i hur det japanska samhället såg ut när det begav sig. I grund och botten en djupt mänsklig film om relationen i mellan en dotter och hennes mamma. Utöver det skildras också landets industralisering, kulturkrockar, generationskrockar, den japanska mentaliteten osv. På ett sätt en rätt tragisk film, men den är berättad med glimten i ögat och har gott om komiska poänger att leverera. Slutscenen har stor emotionell tyngd och är precis som många andra slutscener i hans alster tvetydig. Om man gillar Jacques Tati eller Roy Andersson, ja då kanske det kan vara värt att spana in den här filmen.

A Geisha

2011-02-22T06:24:00.000-08:00

Originaltitel Gion Bayashi
Regissör Kenji Mizoguchi
Utgivningsår 1953
Längd 85 min
Produktionsland Japan
Skådespelare Michiyo Kogure, Ayako Wakao, Seizaburô Kawazu, Saburo Date, Sumao Ishihara, Midori Komatsu, Kanji Koshiba, Chieko Naniwa, Kikue Môri, Eitarô Shindô, Ichirô Sugai, Haruo Tanaka

Handling

Den 16 år gamla flickan Eiko flyttar från sin fattiga familj, till Giondistriktet i Kyoto för att bli geisha.

Omdömme

Ännu en mycket mänsklig och fascinerande stuide av en annorlunda värld som är så okänd för oss; nämligen geishaetablissemanget. Filmen fokuserar på den unga flickan Eiko och hennes första intryck och upplevelser av Giondistriktet. Samt hur hennes förhållande med den äldre geishan Miyoharu förändras och så småningom utvecklas till en genuin vänskap. Trots sin ringa spellängd är det här en innehållsrik film där kameran hinner registrera många ting. Man får ta del av japanska traditioner; främst i det välgjorda montage där vi får se hur Eiko utbildas till att bli en riktig geisha. Det är också en mycket samhällskritisk film som inte är rädd för att kritisera hur det japanska samhället såg ut då det begav sig. I grund och botten en basal film som är enkel att realtera till och beröras av. En opretentiös film som även vanliga personer, som ej är hypercineaster, kan ha glädje av.

Det betyder dock inte att filmen ej har några konstnärliga kvalitéer. Regissören har helt enkelt bara lyckats kombinera både utsida + insida på ett förträffligt sätt. Vilket inte är helt enkelt; när man tänker efter finns det många filmer som antingen är för pratiga eller visuell onani. Jag har dock inget emot det sistnämnda och därför är jag ett stort fan av filmer såsom Visconti's Leoparden. Scenografin i den här filmen är också mycket välgjord och bjuder sin åskådare på både eleganta kläder, tjusigt inredda rum, och snygga håruppsättningar. Själva kameraarbetet förtjänar även det rikligt med applåder.

Så gott som alla i skådespelareskaran gör klockrena rolltolkningar. Samspelet i mellan Michiyo Kogure (Miyoharu) och den bildsköna Ayako Wakao (Eiko) var extraordinärt. De hade verkligen en mycket bra personkemi med varandra och det var intressant att följa hur deras realtion utvecklades. Sedan fäste jag mig lite extra för Eikos ynkliga fader Sawamoto, gestaltad av Eitarô Shindô. Mycket stämningsfull och finstämd film av mästaren Mizoguchi. Pricket över i:et är den stämningsfulla musiken vars rytm man ofta hör i bakgrunden.

Aurora

2011-02-17T16:47:00.000-08:00

Handling

Ett par diskuterar Rödluvan med dämpade röster eftersom deras dotter ligger och sover i rummet bredvid. Sedan ett ödelandskap i stadens utkanter; vid ett gäng övergivna husvagnar sitter en man tyst och ser på vad som verkar vara hans familj. Samma stad och samma man: han kör i trafiken med två handgjorda slagstift för ett jaktgevär. Mannen är 42 år gammal och hans namn är Viorel. Störd av obskyra tankar, kör han genom staden mot en destination som för honom själv är okänd.

Omdömme

Jag tror det här är den första rumänska film som jag någonsin har sett. Ytterligare ett land är alltså avbockat och referrensramarna har blivit en aning bredare. Extra trevligt blev det när jag under filmens gång insåg att jag verkligen gillade vad jag såg. Filmen är dock rätt annorlunda, vilket jag upplevde som en fräsch fläkt, och därför kommer den nog inte passa allas smak.

Cristi Puiu har en grym scennärvaro och briljerar i huvudrollen som Viorel. En man som vid första anblick inte verkar ha några större framtidsplaner och som lever ett ganska stilsamt liv. Karaktären verkar vara något av en "medelsvensson" som inte gör något större väsen av sig. Men det finns någonting som inte riktigt är det som det ska med Viorel visar det sig. Denna känsla har förmedelats på ett mycket bra sätt med hjälp av skådespelarens kroppspråk och hans uttrycksfulla ögon. Tyvärr är inte de övriga karaktärerna lika välskrivna och de saknar det djup som Viorel har. Men det gör inte på något sätt dåliga prestationer, de bidrar med humoristiska ögonblick och alla är mer eller mindre intressanta.

Filmen flyter på ett i ett rätt så långsamt tempo och det händer inte speciellt mycket av dramatisk karaktär under filmens inledande timme. Det som skildras är mest Viorel's vardag; där vi får se han åka från punkt A till B, duscha, hur han spenderar sin fritid i sin nedslitna lägenhet. Allt det här låter kanske inte överdrivet intressant, men det är faktiskt mer trollbindande än vad man kan tro. För att även i de mest vardagliga ting kan man hitta fascinerande företeelser. Jag gillar även den realism som regissören har uppnått. Filmen kan vara en aning svårförstådd eftersom man som tittare inte ges speciellt mycket information utan bara matas med sekvenser ur huvudkaraktärens liv. Allting klarnar dock efterhand, men till en början har man t.ex. ingen aning om vad hans förhållande är med en del av de karaktärer han stöter på. Rätt kul berättarteknik och den gjorde att filmen förblev högintressant under hela resans gång trots sina tre timmar i spellängd och långsamma tempo.

Miljöskildringarna av de nedslitna lägenheterna och av hela Bukarest är mycket välgjorda. Det är uppenbarligen inte ett speciellt välutvecklat land, jämfört med Sverige, och det tycker jag att regissören har lyckat fånga på ett utomordentligt sätt. Man bjuds på många tjusiga bildkompositioner (bland annat vid tågrälsen) och ett överlag bra kameraarbete. Dock serveras man inte några spektaktulära kameraåkningar eller vinklar såsom i t.ex. Citizen Kane, men det är det få filmer som gör. Gillar dock de stillsamma kamerarörelserna och att många scener är filmade igenom en dörröppning. Man känner sig som en så kallad "Peeping Tom" - vilket för övrigt är en grym brittisk film regisserad av Michael Powell och den får ni absolut inte missa. Avslutningsvis vill jag även berömma det välskrivna manuset. För under andra hälften av filmen ökar inte bara spänningsnivån utan det levereras också allt fler replikskiften. De är mycket underhållande och har ofta en komisk touch.

The Crucified Lovers

2011-01-28T09:10:00.001-08:00

Originaltitel Chikamatsu Monogatari
Regissör Kenji Mizoguchi
Utgivningsår 1954
Produktionsland Japan
I rollerna Kazuo Hasegawa, Kyôko Kagawa, Eitarô Shindô, Eitarô Ozawa, Yôko Minamida, Haruo Tanaka, Chieko Naniwa, Ichirô Sugai, Tatsuya Ishiguro, Hiroshi Mizuno, Hisao Toake, Ikkei Tamaki, Kimiko Tachebana, Keiko Koyanagi, Sayako Nakagami, Kanae Kobayashi

Handling
Den rike tryckeriägaren Ishun, som kejsaren givit ensamrätt att trycka kalendrar, försöker förföra sin tjänsteflicka Otama. Otama är själv är förälskad i Mohei, Isuns närmaste medarbetare. Samtidigt blir Ishuns fru Osan kontaktad av sin misslyckade bror som än en gång behöver låna pengar för att betala sina skulder. Osan vet att Ishun aldrig kommer gå med på att låna ut pengar så hon söker hjälp hos Mohei.

Omdömme
Den här filmen är kanske inte en av Kenji Mizoguchis bästa filmer, i jämförelse med de två mästerverken Sanshô dayû & Ugetsu monogatari som är två mäktiga filmer med fenomenalt foto faller den här platt. Att regissören inte kände sig speciellt engagerad i det här projektet lyser igenom, men att det är ett stabilt hantverk är svårt att förneka. Musiken är stämingsfull och funktionell musik; ett bra exempel på det sistnämda är när intensiteten i trumslagen succesivt ökar under kritiska lägen i filmen. Det finns ingenting att klaga på det när det gäller fotot, men det finns å andra sidan heller ingenting som är extraordinärt och som förtjänar applåder. Jag gillar manuset eftersom det tar upp intressanta ämnen så som hur konventionerna och det forna japanska samhället såg ut. Min favoritscen är den när Kyôko & Mohei sitter i båten, det är en så fridfull och poetisk scen. Det finns gott om minnesvärda scener; som är mer eller mindre bra. Skådespeleriet är rätt ojämnt; vilket kanske beror på att alla personporträtten inte är tillräckligt djupa. Jag gillar däremot skådespelarnas tonfall; t.ex. när de illustrerar hånfullhet; skvallret som ofta finns närvarande i Mizoguchis filmer. Filmen kunde ha varit mer dynamisk och berättats med större inlevelse. Det finns dock tillräckligt med positiva saker som väger upp för det som är mindre bra. Tack vare en mycket tjusig scenografi, intressant tematik, och den välgjorda musiken landar betyget på en stabil 3:a.

Miss Oyu

2011-01-27T13:19:00.000-08:00

Originaltitel Oyu-sama
Regissör Kenji Mizoguchi
Utgivningsår 1951
Genre Drama
Produktionsland Japan

Handling

Shinnosuke och Shizu introduceras för varandra med avsikten att de två ska ingå äktenskap. Men Shinnosuke blir förälskad i Shizus äldre syster Oyu, som är änka. Konventionerna gör det omöjligt för honom att gifta sig med Oyu, då hon genom sin son är bunden till den avlidne makens familj. För att göra Oyu till viljes, och för att vara henne nära, gifter han sig med Shizu.

Omdömme

Personporträtten i den här filmen är mycket bra. De är inte endimensionella eller reducerade till sterotyper. Utan det känns snarare som människorna i den här filmen är riktiga människor. Därför förtjänar skådespelareskaran rikligt med berömm. Den som gjorde störst intryck på mig var den karismatiska skådespelarinnan Kinuyo Tanaka som gestaltade den sensuella Miss Oyu. Jag gillar verkligen hennes energiska scennärvaro och hennes naturlighet i sitt agerande. Helt klart en av mina absoluta favoriter, dock är det ingen som rår på Setsuko Hara med sitt falska leende.

Filmen har en intressant och fängslande historia att berätta. Man får en inblick i hur det japanska samhället såg ut vid den tiden och vad det var för konventioner som rådde. Det bjuds på många storslaga ögonblick; så väl tragiska som komiska. Precis som i många av regissörens andra filmer skildras även kvinnors utsatta situation i det japanska samhället. I den här filmen står inte geishor i fokus, utan i stället är det familjen som är det centrala i tematiken. En historia som är gripande, berättad i ett skapligt tempo, och där man bjuds på en hel del överaskningar. Den suggestiva slutscenen var mycket stämningsfull och en passande avslutning på en suverän berättelse.

Kameraarbetet är verkligen helt fantastiskt och något som man definitivt kommer att lägga märke till. De långa tagningarna som Mizoguchi så ofta förknippas med har här slipats till nära perfektion. Den fina historien presenteras med andra ord på ett mycket tjusigt sätt. Scenografin, som alltid när det gäller japansk film, är mycket elegant. Den stämningsfulla musiken av Fumio Hayasaka ger filmen ytterligare en dimension. Ett mästerverk av många i regissörens stora alster.

The Burmese Harp

2011-01-22T07:02:00.000-08:00

Originaltitel Biruma no tategoto
Regissör Kon Ichikawa
År 1956
Land Japan
Genre Drama, Krig

Handling

I juli 1943 flyr den japanska armén. En pluton i Burma sjunger för att hålla moralen uppe. Inspirationen får de från den självlärde lutaspelaren, Mizushima. Vid krigets slut skickas Mizushima för att övertala ett japanskt förband som gömt sig uppe i bergen att ge upp. Han misslyckas, britterna anfaller, och de flesta dör. Mizushima överlever och förklär sig till munk. På väg tillbaka till sin pluton blir han överväldigad av synen av alla döda japanska soldater och arbetar länge med att begrava dem, alltmedan hans vänner söker efter honom.

Omdömme

Absolut en av de bättre krigsfilmerna som jag har sett. Precis som i min favoritfilm ur genren, Bron över floden Kwai, så är man befriad i från monotona krigsscener. I stället är det karaktärerna som står i fokus. Skådespelareskaran gjorde ett ypperligt jobb och de hade en god personkemi med varandra. Vilket kanske märks tydligast i de musikaliska inslagen. Jag gillar verkligen scenerna där manskapet sjunger tillsammans, de scenerna är mycket vackra och är som balsam för själen. Harpan som syns i filmen är en rekvista och ljudet har lagts på i efterhand. Tydligen bråkade regissören och kompositören rätt kraftigt om soundtracket. Som tur var slutade det hela lyckligt; soundtracket, i synnerlighet harpans klang, blev stämningsfullt och medryckande.

Filmen är till stora delar inspelad i Japan, men det har inte hindrat regissören i från att ge oss åskådare en strålande skildring av ett exotiskt Burma. Man får också avnjuta ett flertal tjusiga bildkompositioner och ett mycket levande kameraarbete. Konstnärlig film som definitivt bör ses om man har en förkärlek för nya-vågen rörelser. Men man får dock inte glömma att det här är en djupt mänsklig film och det som är kronjuvelen i den här produktionen är manuset. Jag gillar verkligen hur ämnen så som krigets meningslöshet, solidaritet och heder har behandlats. Shôji Yasui imponerar stort i rollen som den självlärde lutaspelaren. Filmmagi.

I Was Born, but...

2011-01-16T06:30:00.000-08:00

Originaltitel Otona no miru ehon - Umarete wa mita keredo
Regissör Yasujiro Ozu
Utgivningsår 1932
Längd 100 min
Land Japan

Handling
I Was Born, but... handlar om en familj som flyttar till ett nytt område. Väl där blir de två brödarna i familjen utsatta för mobbning av traktens ungar. Filmen skildrar även en konflikt inom familen. Barnen har höga ambitioner i livet och har stor respekt för sin pappa. Detta förändras dock när de får reda på att deras pappa smörar för sin chef för att kunna avancera i företaget. En hungerstrejk inleds...

Omdömme
Skådespeleriet håller hög klass i den här filmen och man är befriad i från den teatraliska spelstil som ständigt förknippas med stumfilm. Skådespelareskaran lyckas förmedla sina känslor och tankar mycket effektivt med hjälp av sitt kroppspråk. Mina personliga favoriter ur skådespelareskaran är Hideo Sugawara och Tomio Aoki som gestaltar de två bröderna. Det här är en mycket charmig familjekomedi med konstnärliga kvalitéer. Det s/v fotot är elegant och det rytmiska bildberättandet mycket effektivt. Om man tog bort alla textskyltar samt soundtracket så skulle det inte göra någon skillnad alls. Det som gör det här till en personlig favorit är dock manuset. Då menar jag inte de få dialogerna utan helt enkelt själva innehållet. Skildringen av japanskt förortsliv ur ett par barns perspektiv, relationen i mellan föräldrar och barn, atmosfären. Film som fick mig både att bli nedstämd och som även bjöd på en del komiska inslag. Musiken var rätt stämningsfull och den fyller sin funktion. Jag hade dock velat ha lite större variation i melodierna, det blev lite väl enformigt i mot slutet av filmen. Om man gillar djupt mänskliga barndomskildringar så som De 400 slagen / Var är min väns hus? borde man verkligen ge den här en chans.

Passing Fancy

2011-01-16T06:23:00.000-08:00

Originaltitel Dekigokoro
År 1933
Regissör Yasujiro Ozu
Land Japan

Handling
Efter att ha mist sin fru, tvingas den arbetande fadern att försörja sin son under fattiga förhållanden. När han fattar tycke för en yngre kvinna medför det komplikationer för såväl hans arbete som hans förhållande till sin son.

Omdömme
Japansk stumfilm som bjuder på ett mycket elegant kameraarbete. Det kanske bästa exemplet på det är den fantastiska inledningscenen. Där man får se en pjäs och samtidigt avnjuta mycket fina kameraåkningar. De olika karaktärerna presenteras och den komiska stämningen är på topp. Man får se hur en rad olika personer hittar en plånbok på golvet och samtidigt på ett diskret sätt försöker se om där är några pengar i den. Det finns flera komiska detaljer att upptäcka i den här extremt välspelade och mycket fint filmade öppningscenen. Filmen är en av de roligare komedierna som jag har sett och den bjuder även på en hel del minnesvärda citat. Samtidigt är det en djupt mänsklig film som verkligen är gripande. Skådespelarskaran är karismatiska och har en fantastisk scennärvaro. Förutom i en av de lite mer emotionella scenerna så känns det hela trovärdigt till 100 %. Gillar även klippningen, speciellt i de montage där vi får se lite miljöskildringar av staden Tokyo. Konstnärlig film, men det är trots allt relationen i mellan den hopplösa fadern och den klippska sonen som är filmens höjdpunkt.

Ingmar Bergman, 1960-1969

2011-01-08T14:24:00.001-08:00

Har nyligen sett om alla Ingmar Bergman's filmer i från sextiotalet. Här kommer en rangordning av hans verk under dennna period...

1. Nattvardsgästerna är en av mina absoluta favoritfilmer. Vardaglig film som tar upp tunga ämnen så som guds tystnad. Extremt välspelad film, där även de mindre rollerna har blivit skickligt gestaltade. Gunnar Björnstrand imponerar stort i rollen som den ängsliga pastorn och Ingrid Thulin briljerar i rollen som läraren. Jag gillar även den här filmens minimalistiska stil och det mycket vackra s/v foto. Dialogen är knivskarp och bjuder på så väl tragiska ögonblick som komiska. 5/5

2. Persona är nog den mest intressanta filmen rent formmässigt. Jag tänker då främst på den fantastiska inledningen. Där man bjuds på ett extremt välgjort montage med rapid klipping och som sedan följs upp av en suggestiv scen på ett sjukhus. Ytterligare ett stort plus med den här filmen är dess kryptiskhet. Den är hemlighetsfull och det finns hur många tolkningsmöjligheter som helst. Sedan får man ju inte glömma de erotiska undertonerna och all symbolik som den här filmen har att erbjuda sin tittare. 5/5

3. En passion är en mycket ångestfylld film. Det är också en konstnärlig film som bjuder på fina miljöer och ett bra kameraarbete (t.ex. den långa inzoomningen i slutscenen). Jag gillar även meta-inslagen där skådespelarna pratar om sina karaktärer. Emotionellt laddad film helt klart, inte minst i de scenerna där djuren har farit illa. De nedstämda karaktärerna har blivit bra gestaltade av veteraner såsom Max Von Sydow och Liv Ullman med sin norska brytning. Musiken var medryckande och påminde mig lite grann om en av melodierna i Jacques Tati's Playtime. Tål säkert att ses en tredje gång, har säkert missat en del subtila grejer. 4/5

4. Skammen är en strålande film om krigets vansinne. Mycket stämningsfull film; det vill säga otäck och obehaglig. Explosioner, det karga klimatet, och ljudet i från kyrkklockor är några av de faktorer som bidrar till den suveräna atmosfären. Vill även berömma det fantastiska fotot. Bildkompositioner blev nästan poetiska i mot slutet. Slutet greppade jag inte riktigt, men det är definitivt minnesvärt. Liv Ullman & Max Von Sydow briljerar i huvudrollen och de har en suverän personkemi. 4/5

5. Tystnaden är den svagaste delen i den religiösa triologin. Relationen i mellan de två systrarna var intressant att följa. Den hatiska stämningen kan man nästan ta på i från första filmrutan, även om det till en början inte uttrycks verbalt utan med kroppspråk och gester. Gunnel Lindblom imponerar stort i rollen som den lite lite vildare systern och Ingrid Thulin övertygar i rollen som den lite mer återhållsamma systern. Förmodligen en av IB mer konstnärligare filmer där vi bjuds på fina tagningar och nakna kvinnokroppar. Gillade även scenerna där den unge pojken utforskar hotellets ytor. 4/5

6. Såsom i en Spegel är en mycket stämningsfull film som bjuder på fantastiskt skådespeleri. Inte minst i från den karismatiske skådespelerskan Harriet Andersson . Hon har lyckats ge liv åt sin karaktär på ett ypperligt sätt. Jag gillar de två lika trovärdiga sidorna av hennes karaktär; dvs. när hon är frisk/sjuk. Lars Passgård övertygar i rollen som lille Minus, han hade en mycket god personkemi med Harriet Anderson i den här filmen. Max Von Sydow & Gunnar Björnstrand gör också bra i från sig i den här både komiska och samtidigt väldigt emotionellt laddade filmen. Precis som i många av demonregissörens andra filmer är fotot helt otroligt. 4/5

7. Vargtimmen är en film med mycket kuslig atmosfär och skulle nog kunna beskrivas som en skräckfilm. Filmen är mycket stämningsfull och en del scener ger mig kalla rysningar, speciellt scenen med den lille pojken vid stupet. Trollbindande film som bjuder på välskrivna dialoger, lysande skådespeleri, och en del otäcka ögonblick. 4/5

8. Jungfrukällan är en berättelse om kampen mellan gott och ont. Problemet med filmen är att den är alldeles för förutsägbar. Karaktärerna känns också lite väl schablonartade och man får inte heller reda på så mycket om dem. Det som jag gillar med den här filmen är det tjusiga fotot och det effektiva bildberättandet (i t.ex. våldtäktscenen). Filmen innehåller också en hel del mäktiga och minnesvärda bilder, såsom när fadern välter ned trädet. Skådespeleriet var det inte heller något fel på, den bästa insatsen står Allan Edwall för. 3/5

9. Djävulens öga är en charmig berättelse som bjuder på fantastiskt skådespeleri. Inte minst i från den alltid lika vackra Bibi Andersson. Grädden på moset är Gunnar Björnstrands roll som cyniske "värden". 3/5

Äger inte alla hans filmer i från denna period på dvd och därför har jag inte sett; För att inte tala om alla dessa kvinnor, Riten, Fårödokument 1969.

Kick-Ass

2011-01-04T17:45:00.000-08:00

Filmen handlar om en vanlig gymnasieelev vid namn Dave Lizewski. Hans största intresse i livet är serietidningar. En dag får han en idé; han bestämmer sig för att själv bli en superhjälte.

Extremt underhållande film där man både bjuds på tempofyllda actionsekvenser och sofistikerad humor. Manuset som är skrivet av Jane Goldman & Matthew Vaughn håller hög kvalitét. Det som jag gillar mest med manuset är att det är fyllt med filmreferenser. Att filmen dessutom gör narr av genren den tillhör och driver rätt friskt med typiska filmklichéerr är givetvis ett stort plus. Sedan får man ju inte glömma de många klockrena replikskiftena som filmen lyckas leverera under sina 117 minuters speltid.

Nicolas Cage medverkar i den här filmen, men det finns ingenting att vara orolig över! Hans agerande är faktiskt helt okey och inte alls så träaktigt som det i normala fall är. Aaron Johnson övertygar i rollen som den nördige gymnasieeleven Dave Lizewski a.k.a. Kick-Ass. De flesta i skådespelareskaran har bra scennärvaro, undantaget är Christopher Mintz-Plasse vars agerande inte känns trovärdigt. Filmens soundtrack är stämningshöjande och matchar bra med filmens innehåll. Jag gillar även filmens stil; allt i från vapnen till kläderna är oerhört stiliga. Upptäckte inget extraordinärt när det gällde fotot, men har heller ingenting konkret att klaga på. Däremot vill jag berömma klippningen som var riktigt bra under de intensiva actionsekvenserna. Kick-Ass är dock mer än en ytlig actionfilm, det är en mångbottnad film som har mycket att erbjuda sin åskådare.

Pi

2010-12-28T14:28:00.000-08:00

Pi är en unik filmupplevelse, den liknar ingenting annat jag har sett i filmväg tidigare. Filmen är också ett bevis på att även "amatörfilmer" med låg budget kan bli till riktigt bra filmer. Den kostade bara $60,000 att producera, men den köptes upp av Artisan för $1,000,000. Regisserad av Darren Aronofsky (Requiem for a Dream, The Wrestler)

Filmen handlar om matematikern Max Cohen, en intelligent (judisk) ateist. Hans hypotes är att allt i naturen kan förklas med matematiska mönster. Han undersöker om det finns ett mönster i aktiemarknaden, när hans dator (Euklides) av någon oförklarlig anledning kraschar. Men innan den dör sänder den ett meddelande; som består av exakt 216 siffror. Dessa siffror, är det svaret på allt?

Originell film både visuellt och rent handlingsmässigt. Det här är ingen film man bör se när man är bakfull eller dylikt, men det är heller ingen film som är omöjlig att förstå. Det som jag tycker är extraordinärt med den här filmen är dess estetik. Matthew Libatique som står bakom kameran har verkligen gjort ett bra jobb, den här filmen är fylld med stämningsfulla miljöer och snygga kameravinklar. Atmosfären är även den ruggigt bra; jag blev genuint rädd vid ett flertal tillfällen. Gillade även det mikroskopiska kameraarbetet, där insekter zoomas in.

Sean Gullette imponerar stort i rollen som den excentriske matematikern Max. Jag gillar även hur Max's sjukdom illustreras med hjälp av surrande ljudsättning och rapid klippning. Filmen har även en del surrealistiska inslag, vilket ger filmen ytterligare en dimension, såsom en man ståendes på en perrong med en hand som droppar blod. Pi är en fascinerande/kryptisk film, med en särpräglad stil, där man verkligen trollbinds av den täta atmosfären.

All That Heaven Allows

2010-12-07T06:11:00.000-08:00

Melankolisk kärlekshistoria, där två personer i från olika samhällsskikt blir förälskade i varandra. En änka i från en ”överklassfamilj”, vid namn Cary Scott, inleder en kärleksaffär med den mer jordnära trädgårdsmästaren: Ron Kirby. När deras förhållande blir allmän kännedom, brakar helvetet lös i den idylliska förorten. Regisserad av Douglas Sirk.

Det som är riktigt bra med den här filmen är det solida manuset och det än i dag aktuella budskapet. De själviska, ytliga, fåfänga och fördomsfulla människorna på ”sällskapsklubben” är svåra att inte ogilla. De framställs som genuint onda, men bjuder även på en del komiska poänger. Cary Scott däremot är godheten personifierad som i en hopplös kamp försöker bryta samhällets urgamla konventioner. Personporträtten kunde ha varit mer nyansrika helt klart, men å andra sidan får filmen en större emotionell kraft tack vare de sterotypiska karaktärerna.

Filmen har en bra mix av både melankoli, humor, dramatik och romantik. Rock Hudson och Jane Wyman hade en bra personkemi tillsammans och både övertygar i sina respektive roller. Rock har en grym scennärvaro, men hans skådespeleri känns dock en aning begränsat i de lite mer emotionellt laddade scener. Hela skådespelarskaran gör bra i från sig, men i bland bi-rollerna gillade jag främst Gloria Talbott's insats som den intelligenta dottern.

Bakgrundsmusiken är stämningsfull, men i vissa scener en aning för teatralisk. Filmen har även konstnärliga kvalitéer. Miljöerna kring den gamla kvarnen, där Ron Kirby bor, är mycket elegant iscensatta. Atmosfären som skapas i de scenerna med hjälp av ljussättning och fin scenografi är helt makalös. Filmen bjuder även på en del julatmosfär; det vintriga landskapet och så sjunger ett gäng barn en julsång. Filmen har sina brister, helt klart, men detta är ändå en av mina favoritfilmer. Den välskrivna dialogen, intressanta handlingen, och det fina budskapet kompenserar för det som är mindre bra. Betyget landar på en stabil 4:a, en film som passar perfekt att se så här i juletider.

Sunrise: A Song of Two Humans

2010-11-26T06:37:00.000-08:00

F W Murnau's klassiker handlar om kärleksförhållandet mellan en man och en kvinna. Det uppstår komplikationer i deras äktenskap när en kvinna i från staden anländer. Jag gillar verkligen kontrasten i mellan den idylliska landsbygden och den hektiska tillvaron i staden. Mannen bedrar sin godhjärtade hustru och hans nya älskarinna övertalar honom att mörda sin fru....

Sunrise är definitivt ett mästerverk, felfri från första bildruta till den sista bildkompositionen. Det är en film som har det mesta. Både en bra historia, som är stämningsfull och bjuder på överraskningar, och ett briljant kamerabete. Filmen har även en del komiska poänger, bl.a. en scenen där en trafikolycka orsakas av en passionerad kyss. Vann en Oscar, inom kategorin; ”Unique and Artistic Picture”, och även ytterligare två statyetter.

Filmens specialeffekter och det mobila kameraarbetet är en njutning för ögat. Värt att nämna är filmens användande av dubbelexponering, som är både funktionellt och stiligt på samma gång. Körkarlen var förresten den första film där denna metod användes, för att skapa körkarlens genomskinliga kropp. En annan sak jag gillar är dialogen och effekten att bokstäverna, i en textruta, sjunker.

Filmens soundtrack är stämningsfullt, i bland har den här filmen mer intensitet än en Hitchcock-film. Gillar också att filmen inte är helt stum, man kan höra biltutor och andra diverse ljud. Sunrise är en stumfilm som klarar sig alldeles utmärkt utan dialog, "en bild säger mer än tusen ord".

Avslutningsvis vill jag berömma det bra skådespeleriet. Janet Gaynor vann en Oscar för sin rolltolkning som den kvinnliga bonden. Välförtjänt vinst, hennes energiska skådespeleri och karismatiska personlighet glömmer man inte bor i första taget. Samspelet mellan henne och George O'Brien är nära perfektion. En unik filmupplevelse, rekommenderar Masters of Cinemas utgåva som är proppfull med extramaterial.

It Happened One Night

2010-11-17T11:05:00.000-08:00

Den gjordes för över 70 år sedan på endast 30 dagar, men den håller måttet än i dag. Det är en charmig romantisk komedi regisserad av Frank Capra (It's a Wonderful Life). På grund av den begränsade inspelningstiden, är inte scenografin den allra bästa eller för den delen speciellt trovärdig. Den bristfälliga scenografin och de relativt lättupptäckliga filmtabbarna (tex. Busschauffören), drar ned betyget ett snäpp. Detta är dock ingen film med några konstnärliga ambitioner, utan det är en film där manuset är det viktigaste. Själva manuset är det inget större fel på, det är en fängslande berättelse med välskriven dialog vi bjuds på. En film om hur kärlek segrar i mot alla odds, dvs. mellan två personer från olika samhällsgrupper, är alltid intressant trots den höga klichéfaktorn. Kemin i mellan de båda huvudrollsinnehavarna; Clark Gable & Claudette Colbert, är verkligen något utöver det vanliga. Båda två hade en karisma utöver det vanliga och de passade perfekt tillsammans på vita duken. Filmen har många rappa replikskiften med högt underhållningsvärde och det är svårt att inte gilla Colberts smått ”överklassiga” accent i dessa. Den musik som är med i filmen är medryckande och stämningsfull, scenen på bussen när hela sällskapet sjunger ”The Flying Trapeze” är underbar. Variationen i klädesplaggen är rätt liten, men ändå lyckades filmen skapa en helt ny trend (ingen undertröja för män). Genialt slut, gillade bibelreferensen.

Black Narcissus

2010-11-13T01:44:00.000-08:00

Handling: En film om fem nunnor som försöker etablera ett kloster i de himalayanska bergen. De möts dock av skepsis i från lokalbefolkningen och oron stiger i de egna leden.

Story to Storm Your Heart! Drama at the top of the world ... where winds of the exotic past sweep men and women to strange and fascinating adventure

Omdömme: Black Narcissus är en suverän film av regissörsteamet Powell & Pressburger. Berättelsen är engagerande och bjuder på många oförglömliga ögonblick. Dialogen är knivskarp och manuset är fyllt av klockrena repliker. Filmen har en bra mix av både komik och tragedi. Mötet mellan de ”civiliserade” nunnorna och den ”primitiva” lokalbefolkningen var även den intressant, ordet etnocentrism passar in rätt bra för att beskriva situationen. Skådespeleriet är även det mycket bra, alla i skådespelareskaran övertygar i sina respektive roller. Deborah Kerr briljerar i rollen som syster Clodagh och hennes personkemi med David Farrar, som gestaltade den energiske Mr. Dean, är alldeles utmärkt.

Förutom den solida insidan så har filmen även en tjusig utsida. Man får absolut inte glömma det eleganta färgfotot av Jack Cardiff, han blev till och med belönad med en Oscar. Även scenografin är mycket tjusig att vila ögonen på och det är svårt att inte gilla filmens snygga bildkompositioner och exotiska miljöer. Filmen har många bra ingredienser, bland annat; ett välgjort foto, en fängslande historia, tjusig scenografi, suveränt skådespeleri och ett minnesvärt slut. Då har jag inte ens nämnt den karismatiske skådespelerskan Kathleen Byrons gestaltning av Sister Ruth eller de energiska närbilderna, på bl.a. Sister Ruth's ögon. Avslutningsvis måste jag även berätta hur mycket jag älskar "The Archer" - loggan i "förtexterna". Bullseye.

De sju Samurajerna

2010-10-31T10:50:00.000-07:00

De sju Samurajerna är en fenomenal japansk film regisserad av ingen mindre än Akira Kurosawa. Det är en film som tål att ses om ett oändligt antal gånger, den är helt enkelt bara så pass bra. Skådespeleriet i den här filmen är makalöst och alla ur skådespelareskaran övertygar i sina roller. I fall man ska nämna en som utmärker sig lite extra så får det nog bli Toshiro Mifune. Han imponerar verkligen med sin energiska scennärvaro och med sitt dynamiska kroppspråk. Mycket av det som vi får se på den stora vita duken har han till och med själv improviserat fram vilket gör det hela ännu mer imponerande. Personporträtten i den här filmen är något utöver det vanliga, de är nyansrika och detaljerade. Man får verkligen lära känna de som individer och inte bara som professionella krigare (läs: samurajer. Anledningen till att stridsscenerna är så pass medryckande beror nog delvis på att filmskaparen lyckats bygga upp ett känslomässigt band mellan tittaren och de olika karaktärerna.

Men man får heller inte glömma den tekniska biten, som faktiskt var banbrytande på sin tid. Man har med hjälp av att använda multipla kameror vid inspelningen, lyckats skildra rörelse på ett utomordentligt sätt och nästan gjort stridsscenerna levande. Utöver det eleganta fotot och det bra skådespeleriet, så finns det en tredje faktor som gör att den här filmen är en självklar 5:a i min bok. Filmmusiken av Fumio Hayasaka, som är oerhört stämningshöjande och ger filmen ytterligare en dimension. I fall man tänker efter finns det hur mycket som helst som är värt att nämna om den här filmen; den minnesvärda dialogen, samhällskritiken, den vackra scenografin; men det skulle ta lång tid att gå igenom allt. Men något negativt med den här filmen måste det väl ändå finnas, kanske ni tänker. Men det finns inget ont att säga, det är ju en fråga om personlig smak givetvis, utan det här är en 3½ timme lång s/v japansk film från 1954 som tillhör den absoluta toppen över världens bästa filmer igenom alla tider.

35 Shots of Rum

2010-10-24T05:32:00.000-07:00

Filmen skildrar relationen mellan en far och hans dotter i ett pariskt arbetarkvarter. Jag tycker att det här är en av de allra bästa filmerna som har gjorts under 2000-talet. Jag gillar berättelsen som är engagerande, men som aldrig blir för sliskig eller överdrivet sentimental. Det som skildras är inga spektakulära ting utan bara vardagslivet för några invånare i ett pariskt arbetarkvarter. Men även det mest vardagliga kan vara trollbindande och fascinerande att följa. Relationen mellan fadern, som jobbar som en lokförare, och dottern var mycket intressant att följa. Alex Descas, som har en enorm scennärvaro, gör en enastående rolltolkning av Lionel (fadern). Mati Diop är en karismatisk skådespelerska vilket hon visar i sin rollgestaltning av Jo (dottern). Alla i skådespelareskaran övertygar i sina respektive roller, men värd att nämna är Grégoire Colin som ännu en gång gör en oförglömlig insats.

Sedan får man ju inte glömma det mycket eleganta kameraarbetet. Man bjuds bland annat på en hel del fint filmade scener i från faderns arbetsplats. Den bästa delen av filmen är när sällskapet i filmen pga en punktering söker skydd från regnet vid en bar. Atmosfären i den scenen är verkligen helt fantastisk; tänker då främst på den "åtråhet" som regissören lyckats fånga på bild. Musiken av Commodores är medryckande och oerhört stämningshöjande. (youtube: Nightshift) Filmen är delvis inspirerad av Ozu's Late Spring. Har bara sett en Ozu, så har inget ytterligare att tilläga där. Ni kanske undrar varför filmen heter som den gör? Svaret: gå och se filmen!

Nattlek

2010-10-16T02:30:00.000-07:00

Titel: Nattlek
Regissör: Mai Zetterling
År: 1966
Längd: 105 min

Handling: Om en mans krampaktiga försök att frigöra sig från minnesbilder av sin mor. Jan har vuxit upp i en dekadent överklassmiljö och under stark bundenhet till sin neurotiska mor. Nu återvänder han till sin barndomsmiljö, ett gammalt slott, tillsammans med sin fästmö i avsikt att efter bröllopet bosätta sig i slottet, som länge stått tomt.

Omdömme: En positiv överraskning. Den här filmen är faktiskt riktigt bra och även smart berättad med tex. dess tillbakablickar. Nästan hela filmen utspelar sig i samma gråa och nedstämda miljö; nämligen slottet. Och eftersom både tidsplanen utspelar sig på samma ställe så är övergångarna emellan de två olika narrativen mycket elegant utföra. Man märker oftast inte ens när det händer förrens man ser någon närbild på karaktärernas ansikten. Även skådespeleriet i den här filmen var något utöver det vanliga. Karaktärerna är neurotiska och samtidigt fascinerande att följa. Ingrid Thulin spelar rollen som den något hysteriske och annorlunda modern. Keve Hjelm övertygar i rollen som Jan, men även Jörgen Lindström (Persona, Tystnaden) gör en suverän rolltolkning av Jan – som 12 år. Fotot i den här filmen är även det anmärkningsvärt och filmen har en hel del bra filmade scener. Slutscenen är ett exempel på detta och den innehöll också en hel del härlig humor. Avslutningsvis vill jag även berömma den rappa dialogen och det stämningsfulla och lite speciella soundtracket.

L'Intrus

2010-10-06T23:29:00.000-07:00

Originaltitel L'Intrus
Alternativ titel The Intruder
År 2004
Längd 130 min
Manus Claire Denis, Jean-Pol Fargeau
Regissör Claire Denis

Det var en mäktig upplevelse att få se den här filmen på stor duk. Det som imponerade på mig var framförallt det eleganta färgfotot. Man bjuds på många tjusiga bildkompositioner där både vardagliga ting och mystiska företeelser skildras. Även miljöskildringarna av det exotiska Tahiti och filmens övriga scenografi var underbar. Det här är en film som kräver rätt mycket av sin tittare och den ger heller inga direkta svar på ens funderingar. I fall man gillar filmer som bygger på bildberättande och där dialogen skalas ned till ett minimum så kommer den här filmen passa dig perfekt. Och även om du inte gör det så lär nog filmens gåtfullhet och dess mystik hindra dig i från att du somnar. Jag gillar även att den här filmen har många olika tolkningsmöjligheter. Michel Subor gör en gedigen insats i rollen som Louis Trebor. En karaktär som är mycket intressant att följa trots att man inte har några direkt sympatier för honom. Övriga i ensemblen som imponerar är bl.a. Yekaterina Golubeva som spelade rollen som den unga ryskan. Gillade även det adrenalinhöjande soundtracket som bidrog till att ge filmen en tät atmosfär rakt igenom. Tål säkerligen att ses många gånger, ser gärna den ytterligare en gång.

Söndagarna med Cybéle

2010-09-29T06:53:00.000-07:00

Filmen handlar om Pierre som av misstag dödar ett barn under ett bombuppdrag i Vietnam. Upplevelsen traumatiserar honom och leder bland annat till att han drabbas av minnesförlust. Pierre flyr till en Paris-förort där han träffar en föräldrarlös flicka vid namn Cybéle, som han inleder en relation med.

Söndagarna med Cybéle är en mörk kärlekshistoria som man ganska omgående fängslas av. Det bästa med den här filmen är helt klart dess atmosfär och de suggestiva miljöer den utspelar sig i. Filmens s/v foto är mycket elegant, speciellt på den stora vita duken, och miljöskildringarna av den franska förorten var väldigt tjusiga. Det är speciellt scenerna som utspelar sig kring sjön som imponerar på mig; främst för dess fantasieggande stämning. Oerhört estetiskt tilltalande film, men också vass rent innehållsmässigt. I fall man bara läser handlingsbeskrivningen kan man nog få uppfattningen att det här är en relativt banal film som glorifierar pedofili. Det är dock som tur är alldeles felaktigt, utan berättelsen blir aldrig speciellt alldaglig och kärlekshistorien känns trovärdig. Bara en sådan sak; att man lyckas göra det onaturliga helt naturligt, är en bedrift i sig. Jag gillar även filmens emotionellt laddade slut, trots dess förutsägbarhet, eftersom det var det en en passande avslutning. Det är nog inte så svårt och gissa hur en sådan här berättelse om den udda människans utsatthet i samhället kommer att sluta, men det är ju själva resan som är intressantast att följa. Skådespeleriet var stundtals genialt och jag gillade framförallt Patricia Gozzis insats som den unga flickan; Cybéle. De flesta i ensemblen hade bra scennärvaro och framförallt samspelet emellan Patricia Gozzi och Hardy Kruger (Pierre) var övertygande. Ytterligare en anledning till att man skall se den här filmen är att den har vunnit priset; "Oscar för bästa utländska film".

Beau travail

2010-09-20T07:05:00.000-07:00

En film av Claire Denis baserad på Herman Melvilles roman. Galoup (Denis Lavant) försöker anpassa sig till ett civilt liv samtidigt som han tänker tillbaka på sitt förflutna i den franska främlingslegionen. Han tänker speciellt på den händelse som ledde till hans förödmjukande avsked. Galoup tjänstgjorde i Djibouti i Afrika och där arbetade han som utbildningsansvarig för en grupp unga legionärer. Idyllen krossades när en ny rekryt anlände, Sentain (Grégoire Colin). Sentain visar sig vara en modig och rättvis man och han vann snabbt stor respekt bland sina kamrater samt av sin överordnade, Forrestier (Michel Subor), som Galoup högaktar. Han plågas av avundsjuka och han gör därför allt han kan för att misskreditera Sentain.

Beau travail är en mycket bra film som helt klart förtjänar epitetet; mästerverk. Den kombinerar ett mycket tjusigt kameraarbete, av Denis's trogna medarbetare Agnes Godard, med en fascinerande historia. Precis som i hennes tidigare filmer hålls dialogen till ett minimum och det som driver handlingen framåt är främst själva bildberättandet, dvs. kort och koncist; fotot. Fotot i den här filmen är förresten helt underbart; man bjuds på mycket tjusiga miljöskildringar av det afrikanska landskapet och ett bra rytmiskt bildberättande. Givetvis är det inte bara Agnes Godards förtjänst att filmen har en så pass bra rytm utan det är flera faktorer som samspelar. Jag tänker främst på musiken som verkligen passar bra i hop till bilderna som man får se. Den hjälper dels till att skapa en bra rytm i själva berättandet, men den höjer också intensiteten rejält under de emotionellt laddade scenerna. Handlingen är trots sin subtilitet/kryptiskhet ändå relativt lätt att ta till sig och man blir fängslad redan i från första bildrutan. Skådespeleriet som man inte heller ska glömma var även det magnifikt. Alla i ensemblen har fantastiskt scennärvaro vilket medverkar till att skapa en trovärdig atmosfär. Det är en intressant skildring av en exotisk och "annorlunda" kultur som man bjuds på där man får ta del av deras levnadssätt, syn på religion, dess makthierarkier m.m. Jag gillade framförallt Grégoire Colin's extraordinära insats som den nyanlända rekryten Sentain (wow! Vilken karisma den killen hade). Avslutningsvis måste jag berömma själva slutscenen; mycket underhållande och en passande avslutning på en mästerlig film.

Claire Denis's stil är helt klart säregen och hennes tematik; där kolonisation m.m. ingår står i fokus är kanske inte heller ett ämne som man hittar i varje dussinfilm. Detta är med andra ord ingen film som lär passa den genomsnittliga filmtittaren. Men jag föredrar i alla fall hennes visuella stil framför de allt för prataktiga franska filmerna ur "Nouvelle vague".

Our Hospitality

2010-09-18T09:45:00.000-07:00

Our Hospitality eller som den kallas på svenska Krut, kulor och kärlek är en mycket underhållande komedi i från stumfilmsepoken. Filmen inleds med en välgjord och mycket stämningsfull prolog. I den presenteras den essentiella bakgrundshistorien om fejden i mellan de två sydstatsfamiljerna McKay och Canfield. Filmen kretsar kring Keaton's karaktär (Willie McKay) som har återvänt hem för att göra anspråk på sitt familjearv. På grund av den uråldriga fejden i staden får detta givetvis stora komplikationer.

Jag tyckte personligen att de första minuterna av filmen var en aning trevande, men sedan steg underhållningsvärdet successivt under filmens 74 minuter. Den här filmen innehåller många härligt galna upptåg (t.ex den adrenalinfyllda "vattenfallscenen") och en stor dos av fenomenal svart humor. Utöver det bjuds man på en mycket underhållande satir där det drivs friskt med de båda sydstatsfamiljerna. Hysteriskt rolig film som definitivt förtjänar sin plats i biblen, dvs. "1001 filmer du måste se innan du dör". Filmen har även andra kvalitéer utöver det humoristiska, t.ex. så är scenografin mycket tjusig och man har verkligen lyckats skapat en autentisk "1830-talet - atmosfär". Buster Keaton som är coolheten personifierad briljerar i huvudrollen som Willie McKay, men även de övriga i ensemblen övertygar med sina energiska ansiktsuttryck. Fotot är inte dåligt det heller. Avslutningsvis vill jag även berömma den välspelade pianomusiken under visningen vilket höjde filmen en dimension till.

La muerte de un burócrata

2010-09-10T06:37:00.000-07:00

En byråkrats död är en kubansk antibyråkratisk satir som blev en stor publiksuccé vid dess premiär år 1966. Den är gjord några år efter att revolutionen hade segrat i Cuba, men den är trots detta rätt kritisk i mot det egna politiska systemet. I den här filmen har regissören angripit ett borgerligt arv som revolutionen drogs med nämligen en stelbent och absurd byråkrati. Filmens handling tar sin början vid en begravning där en skulptör och lojal proletär blir begraven med sitt arbetskort. Vid ett senare tillfälle besöker änkan (Silvia Planas) och brorsonen (Salvador Wood) en myndighet. Väl där blir de underättade om att hon måste ha hennes mans arbetskort för att kunna göra anspråk på de förmåner som hon är berättigad till. Detta blir startskottet för en rad surrealistiska vändningar och härliga absurditeter när familjen i ren desperation gör allt de kan för att övervinna det byråkratiska systemet och återfå arbetskortet.

Detta är en mycket rolig komedi som har en härlig mix av olika sorters stilar, dvs. allt i från ren slapstick, surrealistisk humor, till en samhällskritisk satir. Filmskaparen har funnit inspiration i från många olika håll när han gjorde den här filmen och han har medvetet valt att efterbilda en del kända scener ur filmhistorien på ett kärleksfullt och parodiskt sätt. Han har även om han har "lånat" mycket i från andra filmskapare ändå lyckats sätta en personliga prägel på slutresultatet. De välgjorda suggestiva drömscenerna, som var inspirerade av Luis Buñuel's verk, var mycket tjusiga. Sedan finns det en scen till som sticker ut lite ur mängden och det är en scen där animation används. Det är en mycket underhållande scen där en maskin löper amok (en scen man nog uppskattar mer i fall man sett; "Moderna Tider"). Utöver detta är nog filmens absoluta höjdpunkt när ett stort begravningsfölje går lös på varandra med en förstörelsemanni som är direkt hämtad ur en av Helan och Halvans klassiska farser. Förtexter är en del av en film som kan vara rätt trist i många fall, men i den här filmen är förtexterna faktiskt en essentiell del utav filmen. Jag älskar skrivmaskinens knattrande när medarbetarnas namn presenteras på ett strikt/formellt sätt med hjälp av en saktonlig berättaröst. Musiken, som är gjord av Leo Brouwer, var vid en del tillfällen riktigt stämningshöjande. Skådespeleriet var även det överlag bra och de flesta övertygade i sina respektive roller. Den enda som jag inte riktigt gillade var Silvio Plana, som gestaltade änkan, på grund av hennes teatraliska stil.

Chocolate

2010-09-06T14:49:00.000-07:00

Claire Denis började arbeta inom filmbranschen som regiassistent åt Wim Wenders, Jim Jarmusch och Jacques Rivette. Det var förresten Wenders som uppmuntrade henne att börja regissera själv. Hennes debutfilm, Chocolat, släpptes år 1988 och är den första filmen i en triologi där de andra filmerna är S'en fout la mort och J'ai pas sommeil. Chocolat handlar om en ung vit flickas afrikanska uppväxt i Kamerun under kolonialtiden. Claire har själv växt upp i Afrika under stora perioder av sin uppväxt och har bland annat bott Somalia, Djibouti, Burkina Faso och Kamerun. Därför är manuset till viss del självbiografiskt, men även fiktiva element har lagts till för att skapa distans i mellan hennes eget liv och den historia hon vill berätta.

"I mina filmer är de svarta aldrig objekt. De är subjekt och de gör aktiva val. De flesta producenter har en mycket exotisk idé om vad svarta skådespelare ska göra och var de ska synas. För dem är svarta rollfigurer något som kan jämförs med lejon och elefanter" - Claire Denis

I den här filmen kommer du alltså inte att behöva uppleva sterotypiska rollfigurer byggda på fördomar och grova generaliseringar. Det är snarare så att personporträtten är nyanserade. Skådespelarna är överlag relativt övertygande trots att en del scener känns en aning för teatraliska. Isaach De Bankolé var den i ensemblen som imponerade mest i rollen som Protée. Även Cécile Ducasse övertygar i rollen som France - som liten flicka. Detta är en film som inte alls kan anklagas för att vara övertydlig i sitt berättande vilket har både sina fördelar och nackdelar. Det positiva med filmens subtilitet är att det skapar en viss mystik, men å andra sidan leder det också till att man inte har lika lätt att engagera sig för de respektive rollfigurerna i de emotionellt laddade scenerna. Jag gillar att filmen har en del ögonblick som kan beskrivas som absurda. Det höjer helt klart filmupplevelsen ett snäpp att få se härliga absurditeter på den vita duken, t.ex. i en scen där Protée och hans överordnad bryter den så kallade fjärde väggen. Filmen har en härlig atmosfär som byggs upp med bl.a. stämningsladdade bilder samt ett mycket charmigt soundtrack. Den härliga affrojazzen i den mäktiga slutscenen var strålande, men även användandet av ljudet i från elgenerator var mycket effektfullt i början av filmen. De fina vyer över det afrikanska landskapet och bildkompositionerna rent generellt var minst sagt eleganta. Chocolat är en välgjord film som har mycket att erbjuda sin tittare.

The rules of the Game

2010-08-26T11:22:00.000-07:00

En fransk film som väckte starka känslor vid dess premiär, en man försökte t.o.m. elda ned biografen som den visades i, och som tyvärr klipptes ned ett flertal gånger på grund av det dåliga mottagande den fick av publiken. Filmen blev även förbjuden av både den franska regeringen och därpå av det nazistiska partiet som även brände upp många kopior av filmen. De ursprungliga negativen blev t.o.m. förstörda under andra världskriget av allierade plan (oavsiktligt) vilket ledde till att filmen ansågs vara förlorad. År 1956 bestämde sig dock två anhängare till Renoir för att rekonstruera filmen efter att ha lokaliserat tillräckligt med material och diverse versioner av filmen. De hittade t.o.m. en hel del nytt material som aldrig tidigare hade visats, som de valde att inkludera i filmen (Renoir själv var delaktig i hela processen), och detta gav filmen en total spellängd på 106 minuter. Det är denna version som hyllas som ett mästerverk av kritiker i dag och den återfinns på placering #3 på TSPDT's The 1,000 Greatest Films.

Filmen skildrar en grupp aristokrater och deras betjänter när de besöker en fransk Château. Väl där utspelas det bl.a. ett triangeldrama och ett svartsjukedrama bland tjänstefolket. De olika klasserna följer sina skilda mönster i beteendet och både herrskap och tjänare ljuger lika friskt.

Detta är en av de bästa komedierna som jag någonsin har sett. Det är sofistikerad fars som driver rätt friskt med överklassen och som under resans gång bjuder på en hel del minnesvärda repliker. Jag gillar mixen av de olika intrigerna i filmen samt blandningen av det komiska och det tragiska. Den snyggt filmade jaktscenen är nog den dystraste scenen i filmen, men även filmens sista halvtimme är riktigt medryckande. En annan sak som förtjänar att lyftas fram är det fantastiska skådespeleriet där man t.o.m. får se den karismatiske Renoir i egen hög person i en av rollerna (Octave). Även den österrikiska skådespelerskan Nora Gregor imponerar stort i rollen som Christine de la Cheyniest. Personporträtten är verkligen något utöver det vanliga, helt enkelt underbara rollfigurer. Anledning till att skådespelarensemblens insatser och filmen rent generellt känns så pass trovärdig kan nog bero på Jean Renoir's användande av så kallad "deep focus". För övrigt så vill jag passa på att berömma det duktiga kamerarbetet, som är oerhört välgjort, och även den effektfulla ljussättningen. Om ni uppmärksammar de två första "scenerna" t.ex. så kommer ni märka en rätt stor kontrast. Dessutom gillar jag att det även händer saker i bakgrunden rätt konstant som är minst lika viktiga som de händelser som sker i förgrunden. Avslutningsvis vill jag bara säga att det här är en mycket underhållande och engagerande film som förtjänar all positiv kritik som har haglat över den.

Hakuchi

2010-08-16T06:38:00.000-07:00

Hakuchi (a.k.a. "Idioten") är en moderniserad version av Dostojevskijs roman där Akira Kurosawa står för regin. Filmen utspelar sig i ett vintrigt snölandskap på ön Hokkaido och filmens huvudperson är Kameda. Kameda återvänder till Hokkaido efter att en längre tid ha varit institutionaliserad på grund av traumatiska upplevelser. Hans kärlek och naivitet vecklar in honom i en rad intriger som han inte kan kontrollera.
Skådespeleriet i den här rullen är helt fantastiskt, de karaktärer som man får lära känna under resans gång är minst sagt fascinerande. Jag gillade främst Setsuko Hara's rolltolkning som var briljant. Masayuki Mori imponerar också han stort i titelrollen som Kameda (idioten). Karaktären Kameda är verkligen oförglömlig... Jag älskar karaktärens ansiktuttryck, personlighet och naivitet. Alla skådespelare i den här rullen gör bra insatser och de flesta karaktärerna är rätt djupa. Om jag skall nämna en tredje skådespelare som gör bra i från sig så får det bli; Toshirô Mifune. Han var verkligen en stor begåvning och han bemästrar de flesta sorters scener, jag älskar hans barbariska betende i den här filmen. En närbild att hålla utkik för är när hans ögon visas på nära håll (Wow vilken intensitet). Berättelsen var även den mycket trevlig att följa och den blev dessutom snyggt presenterad med hjälp av bl.a. textskyltar i filmens början. Filmen är även snyggt filmad och jag gillar speciellt den klippningsteknik där föregående scen glider åt sidan samtidigt som den nya scenen presenteras. Handlingen är helt klart engagerande och det finns en del storslagna scener i den här 166 minuter långa film. Jag gillade även den väldesignade scenografin i den här filmen. Speciellt i Akama's (Mifune's karaktär) hus är scenografin något som man lägger märke till; hans hus är tjusigt men samtidigt känns det nästan lite drömaktigt och främmande. Finns en del trevlig symbolik också i den här filmen som jag uppskattade, bl.a. när Kameda & Akama går i de låååånga korridorerna i Akama's residens. Gillar också såhär i efterhand att AK lämnar en del åt våran fantasi och inte visar en alla detaljer, t.ex. den döda kroppen som man aldrig får se. Klockren film med en härlig atmosfär rakt igenom och skådespeleri av högsta kvalité. Och sedan får man inte glömma de välskrivna dialogerna och alla genuina känslor som har lyckats skildras.

The Story of the Last Chrysanthemums

2010-08-12T13:52:00.000-07:00

Japansk film i från 1939 som är regisserad av mästaren Mizoguchi, Kenji. Filmen handlar om en ung kabukiartist vid namn Kikunosuke som är adoptivson till en legend inom branschen. Han lever mer på sin fars namn än på sin egna förmåga. Ingen vågar kritisera honom just på grund av hans fader förutom hans brorsons barnflicka Otoku. Kikunosuke uppskattar hennes ärlighet och blir förälskad i henne. Men Kikunosuke's familj kan inte acceptera att en flicka i från en arbetarefamilj blir ingift i släkten. Filmens historia och dess tematik har man kanske sätt gestaltas i flera filmer förr, men detta är ändå en berättelse som känns unik och samtidigt engagerar utan att vara sliskigt sentimental. Det som imponerar mest är trots allt det briljanta kamerarbetet. Filmen är mycket vacker rent stilmässigt och är överlag riktigt bra filmad med bl.a. välgjorda långa kameraåkningar, "low angle shots" & få klipp. Klippningen är inget man direkt lägger märke till utan det som man däremot uppmärksammar är avsaknaden av dem. Jag älskar helt klart avsaknaden av "jump cuts" m.m. eftersom att berättelsen får ett mycket bättre flyt och så är det klart jävligt snyggt. Ljussättningen är också den rätt läcker i en del scener. En av mina favoritscener i filmen är när Kikunosuke och Otoku i en underbart oskyldig scen äter melon tillsammans. Slutet är en annan mäktig scen; episk avslutning. Huvudrollen, Kikunosuke Onoue, spelades av Shôtarô Hanayagi och rollen som Otoku spelades av skådespelerskan Kakuko Mori. Båda är mycket karismatiska och de passar perfekt ihop på den vita duken. Avslutningsvis vill jag bara säga att scenografin är mycket vacker och att att teaterframträdandena i filmen var underbara. Fin.

Uwasa no onna

2010-08-05T12:18:00.000-07:00

Uwasa no onna a.k.a. The Woman in the Rumour är en japansk film som utspelar sig i Kyoto (nutid - postwar japan). Den här filmen utspelar sig på ett Geishahus som Hatsuko Mabuchi (Kinuyo Tanaka) driver. Verksamheten är inte direkt ett traditionellt geishahus utan snarare en maskerad bordell. Hatsuko's dotter, Yukiko, återvänder hem efter ett misslyckat självmordsförsök som haft sin grund i att hennes pojkvän fått reda på vad hennes mamma hade för yrke. Yukiko (Yoshiko Kuga) känner därför till en början avsky för allt som har med geishahuset att göra. Hatsuko har en kärleksaffär med Dr. Matoba (Tomoemon Otani) som ser efter geishahusets flickor. Så småningom så fattar dock doktorn och Yukiko tycke för varandra vilket leder till en del komplikationer. Filmen har ungefär samma tema som Mizoguchis film Gion Bayashi som handlade om hur de gamla traditionerna inom "Geisha-kulturen" höll på att försvinna. Fast i den här rullen så har det förvärrats ännu ett steg och Geishahuset i den här skildringen är i princip en renodlad bordell. Precis som i många andra japanska filmer så är scenografin stilren, de miljöer som har iscensatts i geishahuset känns väldigt verkliga och kläderna är minst sagt tjusiga. Fotot och klippningen håller även den hög klass även fast det inte är typisk "Mizoguchi-stil". Filmens stora behållning är dess historia som bjuder på en hel del oförglömliga ögonblick så som andrenalinfyllda bråk med kvicka dialoger och en hel del intriger samt vändningar. Tyvärr inte lika konstnärlig som en del av Mizoguchi's andra filmer, men det är fortvarande ett väldig intressant triangeldrama man bjuds på. s/v film samt japanskt tal, men ändå inte alltför olik dagens dramafilmer. Jag säger inte att den är förutsägbar på något sätt utan vill bara påpeka att det här är en film som passar de flesta. Slutet var förresten helt underbart - en bra och oväntad avslutning på en bra film. Musiken också den trevlig speciellt i scenen när dem är på teatern. 84 minuter känns lite kort dock, den hade gärna fått vara en halvtimme längre. Avslutningsvis vill jag bara berömma skådespeleriet och framförallt Kinuyo Tanaka som var mycket charmig och gjorde en suverän insats som den äldre förståndarinnan i geishahuset.

2010-08-04T15:40:00.000-07:00

Boudu flyter förbi

2010-07-21T09:10:00.000-07:00

Boudu flyter förbi är en fransk komedi i från 1930-talet som är regisserad utav Jean Renoir. Filmen handlar om luffaren Boudu som efter en del motgångar hoppar i floden Seines, men han räddas utav den sympatiske herr Lestingois. Lestingois fortsätter sedan att ta hand om den stackars luffaren. Boudu är dock inte tacksam utan han stökar ner, äter upp all mat och är allmänt otrevlig.

Mycket underhållande film som bjuder på en hel del klockrena repliker och vass borgarsatir. Hela filmen kretsar mer eller mindre kring den lite annorlunda och härligt unika karaktären Boudu. Rollen som den framfusiga luffaren spelades utav den begåvade skådespelaren Michael Simon som i den här rullen gör en extraordinär insats. Han ger verkligen liv i karaktären med sin karisma/utstrålning och Boudu är ingen person som man glömmer i första taget. De andra i casten är även de duktiga, men om man ska vara helt ärlig så är det här Boudu's show för hela slanten. Man bjuds även på en del fina vyer i från 30-talets Paris och tillsammans med den stämningsfulla gatumusiken skapas det nästan en dokumentär känsla. Scenografin är även den väl iscensatt - t.ex. herr Lestingois lyxiga lägenhet. Fotot är även det välgjort och en del kameraåkningar/vinklar var mycket tjusiga, t.ex. så gillar jag slutscenen. Storheten med den här filmen är helt klart berättelsen som har ett bra flyt och aldrig blir tråkig under filmens 81 minuter. Detta är en rolig komedi om vad som händer när två världar kolliderar och dess konsekvenser.

Vredens druvor

2010-07-07T05:52:00.000-07:00

Titel: Vredens druvor
Originaltitel: The Grapes of Wrath
Regissör: John Ford
Utgivningsår: 1940
Land: USA
Skådespelare: Henry Fonda, John Carradine, Jane Darwell, Charley Grapewin, Dorris Bowdon, Russell Simpson, Zeffie Tilbury, Ward Bond

The thousands who have read the book will know why WE WILL NOT SELL ANY CHILDREN TICKETS to see this picture!

Omdömme: Filmen handlar om några Oklahomabor som tvingas lämna sina hem efter att banken beslagtagit deras jordplätt. Efter att sätt ett reklamblad som lovar arbete med bra lön så bestämmer sig familjen för att söka lyckan i Kalifornien. Filmen är en mörk historia filmad i s/v vilket förstärker den dystra atmosfären & karakatärernas känslor. Trivia är att filmen är baserat på en sann händelse, Dust Bowl - en benämning på en kris som ägde rum på 30-talet i Oklahoma. Filmen är baserad på John Steinbecks roman som länge var förbjuden i hans egen hemstad. Är inte så insatt i de historiska händelserna, men man kan konstatera att det är rätt kontroversiell. Det som gör filmen bra är dels det s/v fotot, men framförallt den gripande berättelsen samt skådespelarnas insatser. Henry Fonda spelar huvudrollen som en före detta mördare som precis blivit utsläppt ur fängelset; Tom Joad. Han är dock ingen skurk utan snarare filmens protagonist - den man har sina sympatier för. De övriga i casten briljerar också och de lyckas t.ex. på ett bra sätt igenom sitt beteende och sitt kroppspråk förmedla vad deras karaktärer tycker/känner. Skildringen utav de hemska förhållandena och prövningarna som huvudpersonerna fick utstå är höjdpunkten med filmen. I en del scener känns det lite väl "studio-aktigt" på ett fult sätt, men överlag så håller scenografin hög kvalité. En film som är värd att se - mycket bra story & minnesvärda karaktärer.

Finns i boken 1001 filmer du måste se innan du dör.

Zero Kelvin

2010-07-02T15:56:00.001-07:00

Jag såg den när den visades på tv rätt nyligen & blev positivt överaskad. Det är ett välspelat psykologiskt drama som till större delen utav filmen utspelar sig i ett kallt/tufft arktiskt klimat. Man bjuds på en hel del fina vyer i från landskapet, bl.a. bjuds på man en del vackra utsiktsbilder filmat i från en helikopter. Det bästa med den här filmen är dock utan tvekan Stellan Skarsgård's insats som den osympatiske/cyniske hårdingen Randbæk. Han levererar en hel del klockrena repliker under filmen gång och han spelar verkligen ut hela sitt register i den här rullen. De övriga skådespelarna gjorde också bra i från sig och samspelet/keimin i mellan de tre huvudpersonerna fungerar riktigt bra. Den psykologiska aspekten och relationen i mellan de olika karaktärerna är intressant att följa och det faktum att den utspelar sig på en isolerad plats höjde den "otäcka" atmosfären ett snäpp till. Ska inte avslöja slutet, men själva slutbilden var mycket elegant samt oförglömlig. Zero Kelvin är en bra norsk-svensk rulle med vackra miljöer, utmärkt skådespeleri & en spännande handling. Den har vunnit ett norskt filmpris nämligen Amanda Award & filmen finns också med i den berömda boken; 1001 filmer måste se innan du dör. Om man ska se någon norsk film så är detta inget dåligt val - gå och se!

3x Naruse

2010-06-27T15:13:00.000-07:00

Repast/Meshi

Första filmen i Masters of Cinema's box som består utav totalt tre filmer; Meshi, Sound of Mountain & Flowing. Den här är gjord år 1951 och utspelar sig i Osaka/Tokyo strax efter andra världskrigets slut. Det som skildras är arbetarklassen's, vanliga människor, vardag och det som hör där till. Detta är en film som imponerade ordentligt på mig, här uppnås det en realism som överträffar det mesta i filmens värld. En sak som är värt att lyfta fram är det suveräna skådespeleriet, t.ex. imponerar Setsuko Hara med sin karisma & variation i ansiktsuttrycken. Karaktärerna känns mycket levande, precis som hela filmen, och den lite nedstämda atmosfär som skapas med hjälp av bl.a. det s/v fotot är mycket bra. Det är heller inget fel på dialogen som hjälper till att förstärka karaktärernas känslor, + i kanten för manuset. Betyget får bli en stark 4:a, hurvida om det är ett lyckligt slut eller inte kan diskuteras liksom budskapet kan ifrågasättas.

Sound of Mountain

Precis som i den förra filmen är s/v fotot mycket vackert, även designen i husen & omgivningarna är snyggt iscensatta. Filmen har ett bra flyt rakt igenom och att det finns klipp är knappt någon man märker utan det känns som ett fåtal långa scener. Manuset är välgjort och man blir rätt fort fascinerad utav själva berättelsen. Precis som i Meshi så skildras vanliga människors liv, i den här rullen får man en inblick i ett komplicerat familjedrama i femtiotalets Japan. Jag älskar atmosfären i Naruse's filmer samt att skådespeleriet består mycket utav gester. När det ska pratas så märks det att även dialogerna är välskrivna, men det som gör den här filmen minnesvärd är framför allt skådespeleriet. Det suveräna skådespeleriet där gester & kroppspråk används flitigt för att förmedla karaktärens känslor är en fröjd för ögat att se på. Sô Yamamura imponerade stort i sin roll som Ogata Shingo, far/svärfadern. Han är något utav en ny favorit, gillade även hans insats i filmen Föräldrarna utav regissören Ozu. Ungefär lika bra som Meshi, dvs 4+/5.

Flowing (Nagareru)

Film med mycket vacker scenografi och en utsökt klippning. Karaktärerna är energiska och lätt att sympatisera med. Mångbottnad film där en hel del ämnen tas upp. Absolut en av de bättre skildringarna av Geishor's liv. Definitivt på samma nivå som Mizoguchi's filmer, ja kanske rentav lite bättre.

L'année dernière à Marienbad

2010-06-21T16:01:00.000-07:00

Originaltitel: L'année dernière à Marienbad
Regissör: Alain Resnais
Manus: Alain Resnais, Alain Robbe-Grillet
Utgivningsår: 1961
Längd: 94 min
Produktionsland: Frankrike
Skådespelare: Delphine Seyrig, Giorgio Albertazzi, Sacha Pitoëff

Handling:

I ett stort gammaldags lyxhotell försöker en främling övertala en gift kvinna att fly med honom, men det tycks inte som att hon minns en romans de eventuellt hade året innan i Marienbad.

Omdömme:

I fjol i Marienbad är framför allt en mycket vacker film, men även en intressant film rent innehållsmässigt. Dess budskap och hur man ska tolka händelserna i filmen finns det inget korrekt svar på. Det finns många olika teorier men det bästa är nog att inte försöka tolka filmen under tittandet utan bara låta sig svepas med. Det s/v fotot i den här filmen är mycket välgjort och de långa kameraåkningarna bl.a. längs de ändlösa korridorerna var otroligt tjusiga. Har sett en del filmer tidigare ur "Den franska nya vågen", men detta är nog den första som genuint har imponerat på mig. Det som gör den bra är främst de fina bildkompositionerna i t.ex. trädgården, men även skådespeleriet är vasst. Berättaröstens säregna tonart är mycket stämningsfull, det är för övrigt regissören själv som är berättaren. Berättartekniken är helt trollbindande; speciellt när man får ta del av de poetiska monologer utav Resnais samtidigt som kameran mycket stillsammt rör sig längs de spöklika korriodrerna. I fjol i Marienbad är framförallt en teknisk triumf som är en fröjd för ögat att se. Andra element som håller hög klass är bl.a. den intensiva klippningen i vissa scener, men även de spel som spelas utav gästerna är fascinerande att följa. Filmmagi - tål att ses hur många gånger som helst.

Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar

2010-06-18T17:06:00.000-07:00

Originaltitel: Indagine su un cittadino al di sopra di ogni sospetto
Alternativ titel: Investigation of a Citizen Above Suspicion,
Regissör: Elio Petri
Manus: Elio Petri, Ugo Pirro
Produktionsland: Italien
Utgivningsår: 1970
Skådespelare: Gian Maria Volontè, Florinda Bolkan, Orazio Orlando, Gianni Santuccio, Sergio Tramonti

Handling:

En polisinspektör mördar sin älskarinna och lämnar en mängd ledtrådar för att visa att han står över lagen.

Omdömme:

Italiensk film som har vunnit priset; Oscar för bästa utländska film. Öppningscenerna med den stämningsfulla musiken utav den kände kompositören Ennio Morricone imponerade. Det är ett par välgjorda scener där man bjuds på tjusigt foto samtidigt som handlingen presenteras på ett mystikfullt sätt. Musiken är helt klart värt att berömma då den höjer atmosfären ett snäpp extra. Lite synd att den blir en aning för enformigt i slutändan, lite större variation hade inte skadat. Den cyniska atmosfär och den spänning som skapas med hjälp av bl.a. musiken är helt underbar. Just handlingen är den här filmen styrka eftersom både händelseförloppet är intressant, men även den politiska korruptionen skildras på ett klockrent sätt. Jag blev lite förvånad över hur den här berättelsen slutade, men det är ett bra/minnesvärt slut som erbjuder flera tolkningsmöjligheter. Skådespeleriet är även det på topp och framför allt Gian Maria Volontè (Ramón Rojo i dollar-triologin) imponerar med sin fantastiska karisma i huvudrollen som den udda polisinspektören. Helt klart en minnesvärd karaktär där man blir lite klyven i sina känslor för honom, det är svårt att sympatisera med honom åtminstone till en början men samtidigt så utvecklas det ett intresse för karaktären rätt tidigt. Även Florinda Bolkan gör en bra insats som "offret", Augusta Terzi. Oförglömlig karaktär även det, minst sagt en udda personlighet, dock är det porträttet lite för ytligt. Överlag är skådespeleriet bra, även de mindre rollerna är välspelade. För att sammanfatta det så är detta en suverän film - helt klart värd en Oscar.

Ivan the Terrible

2010-06-12T03:29:00.000-07:00

Filmen är uppdelad i två delar, den tredje delen hann tyvärr aldrig färdigställas på grund av regissörens död. Ivan den förskräcklige är en mycket intressant biografi även om det är lite si och så med den historiska korrekheten. Även i fall om den är "lite" vinklad, paralleller kan lätt dras till det kommunistiska styret, så är det ändå en mycket spännande/gripande film. Nikolaj Tjerkassov imponerar stort med sin mångsidighet i huvudrollen som Ivan, han har en fantastisk karisma, och han lyckas skapa en otäck men samtidigt en karaktär som man har sympatier för. De övriga karaktärerna känns lite mer ytliga, t.ex. får man mest närbilder på The Boyar's ansikten där de ser ondskefullare ut än djävulen själv. Överlag tycker jag att den andra delen är betydligt bättre, både filmtekniskt & innehållsmässigt. Fotot i den här s/v filmen är mycket vackert, allt i från skuggspelet på väggarna till de två scenerna i färg är riktigt läckert. Tjusigt att ge karaktärerna ett vitt ljus omkring dem så de hamnade i fokus, dessvärre så var undertexterna också av vit färg vilket försvårade en del. I alla fall så är nog fotot det bästa, tillsammans med parallellerna till kommunismen, med den här rullen. Det är en spännande film det här med en hel del vändningar & överaskningsmoment vilket alltid är trevligt. En bidragande faktor till den fantastiska atmosfären är det stämningsfulla soundracket som helt klart lyfte filmen ett snäpp. I andra delen så skildras även Ivan's vansinne/tyrannskap vilket ledde till att Stalin förbjöd den andra delen. I den andra delen finns det alltså en del kritik i mot det kommunistiska styret. Får nog bli en omtitt med det faktumet i åtanke inom en snar framtid. Finns en del uppenbar kritik, men det finns säkert lite mer subtil sådan också.

Playtime

2010-06-10T09:59:00.000-07:00

Det är alltid kul med lite omväxling och den här franska rullen är rätt olik den typiska amerikanska komedin. Playtime är ingen rulle som skapar skrattanfall där man nästan dör av skratt, men det är ändå en rulle som är fylld med många komiska poänger och oförglömliga ögonblick. Det jag gillar med den här filmen är att närbilder i princip saknas och att man i stället får möjlighet att se vad som händer även i bakgrunden. Filmen är noggrant iscensatt med stilren scenografi där flera komiska poänger kan utspela sig samtidigt. Allt i från själva händelseförloppet, detaljer, till beteendet hos de olika karaktärerna bidrar till den komiska atmosfären. När M. Hulot dyker upp i rutan i det modernistiska paris så blir man direkt på glatt humör. Soundtracket & ljudeffekterna förhöjde helt klart filmupplevelsen, bäst blir det nog i scenerna med neon-skylten. Briljant att man kan utav ingenting skapa något så roligt. Genidrag utav Tati att i den sista biten av filmen förvandla biltrafiken i det stressiga Paris till en "cirkus". Tati lyckas både få en att skratta, men han levererar också en del samhällskritik och han gör det på ett klockrent sätt. Hela filmen är en fröjd för ögat att se på. Handling? Nja, filmen är väl mer uppdelad i olika bitar. De olika bitarna har dock samma tema och är alla mycket välgjorda. Handlar om ett gäng turister & Tati's figur (Hulot) som irrar omkring i det ultramodernistiska Paris. Värt att nämna är även fotot är tjusigt, gillar scenen där man ser in i ett antal moderna lägenheter i ett fastighetskomplex (se bild). Snyggt att den är filmad i färg, men ändå ser ut att vara en "svart-vit" film (Rear Window-vibbar - fast komiskt). En annorlunda filmupplevelse, men en positiv & uppfriskande sådan. Tål att ses flera gånger.

Banketten

2010-06-09T09:43:00.000-07:00

Originaltitel: Banketten
Regissör: Hasse Ekman
Manus: Marika Stiernstedt, Hasse Ekman
Genre: Drama
Utgivningsår: 1948
Längd: 106 min
Produktionsland: Sverige
Skådespelare: Birger Malmsten, Hasse Ekman, Sven Lindberg, Ernst Eklund, Sture Lagerwall, Eva Henning, Hilda Borgström, Elsa Carlsson, Eva Wikman, Solveig Lagström, Eva Wikman

Handling:
Bankir Jacob Cotten ska snart fira sin 60:e födelsedag och bjuder därmed in till bankett. Hans son, Ivar, meddelar dock en tid innan att han inte vill ta över förvaltningen av familjeförmögenheten på grund av sina ideal.

Omdömme:

Banketten är en välgjord rulle i från 40-talet som bjuder på fina personporträtt, välskrivna dialoger och som samt är kryddat med en mix utav olika politiska ideologier. Överklassen skildras på ett mycket bra sätt utav de olika skådespelarna. Deras beteende, deras språk & vad de har för slags åsikter/fördomar presenteras gestaltas allt på ett övertygande sätt. Detta gör att karaktärerna blir genuina. Filmen har en bra mix utav både allvar & humor, den komiska biten tog främst Sture Lagerwall hand om i rollen som Pierre. Hans insats kan beskrivas med ett flertal olika positiva attribut så som fantastisk, genial, brilijant osv. Hans galghumor i de pinsamma situationerna och hans ironiska dialoger bjöd på många skratt. Hasse Ekman spelar antagonisten i berättelsen nämligen den känslokalla Hugo. Rollen är oförglömlig mycket tack vare den karisma som han ger skurken, men även på grund av karaktärens personlighet som var för att uttrycka det milt; uddda. Om man ska nämna något negativt i skådespeleriet så får det nog bli Birger Malmsten's roll som Rex Lundgren. Han imponerar helt enkelt inte i sin roll utan det känns lite stelt och oäkta, typ som en robot t.o.m. i en del scener. Handlingen är intressant eftersom den är djup, dels så är det ett gripande relationsdrama mellan flera olika parter, men det är även film där politiska ideal och klyftor i samhället osv. skildras. Mest uppenbart blir det kanske när en man skriker; Kapitalistsvin!, men även lite mer subtilarare varianter förekommer. Det är en svart-vit film vilket bara är positivt då det förstärker realismen & atmosfären, speciellt i de lite mer emotionella scenerna. Scenografin är bra iscensatt med vacker inredning och en del olika nyanser i färgtonerna trots avsaknaden av färg. Fotot var också det skapligt, gillar hur öppningscenen/slutscenen flöt samman, men filmens styrka är manuset. Detta är ett gripande drama, men för den som uppskattar budskap så finns det en del av den varan också.

In the Mood for Love

2010-06-05T08:33:00.000-07:00

Titel: In the Mood for Love
Orginaltitel: Fa yeung nin wa
Regissör: Wong Kar-wai
Manus: Wong Kar-wai
Utgivningsår: 2000
Längd: 98 min
Produktionsland: Hong Kong
Skådespelare: Maggie Cheung, Tony Leung Chiu-wai, Rebecca Pan, Siu Ping-lam

Handling: Filmen handlar om två par som i början av filmen flyttar in i samma fastighetskomplex. Av ren slump så är det bara mannen i det ena förhållandet och kvinnan i det andra som är närvarande. Deras andra part jobbar ständigt vilket leder till att de söker sällskap hos varandra och ungefär samtidigt så kommer de båda på att deras partners är otrogna.

Omdömme:

Wong Kar-wai moderna klassiker om kärlek är enligt mig en överskattad film som inte lever upp till ens förväntningar. Värt att nämna är att det här dramat är långt i från värdelöst utan den har flera kvalitér. De fina bildkompositionerna är mycket vackra och den visuella helheten helt klart mäktig. Filmen bjuder även på en del minnesvärda & välgjorda scener såsom den episka slutscenen. Jag gillar även det snabba tempot i början där den kinesiska atmosfären presenteras. Sedan trappas tempot ner, men det gör ingenting för att klippningen och de tusentals vinklar man bjuds på håller intresset vid liv. Problemet med den här filmen är att om man bortser i från det estetiska aspekterna är att innehållet inte är lika vasst. Filmens handling är helt enkelt inte tillräckligt intressant och personpoträtten är för ytliga och saknar djup. Kemin i mellan Maggie Cheung & Tony Leung Chiu-wai på vita duken imponerar inte, deras insatserna känns helt enkelt inte genuina utan snarare mer åt det teatraliska hållet. Det blir aldrig den intensitet i scenerna som man lockas med på omslagen utan det blir en rätt ljummen historia som dessutom aldrig riktigt tar fart. Att man dessutom försöker "tvinga" fram rätt stämning i filmen genom att ständigt spela samma låt hjälper inte heller direkt. Soundtracket blir helt enkelt för enformigt och till sist är det mest irriterande. Även om filmen behandlar ämnet kärlek så gestaltas det alldeles för subtilt för sitt eget bästa. Visst är det bättre än att mixa ihop en massa klicheer som i amerikanska rom-coms och välgjort, men speciellt känslomässigt engagerande blir det likväl inte. In the Mood for Love är en visuellt mycket vacker film, men som har ett för tunnt manus och i mellan åt bristande skådespeleri. Sevärd dock, mycket vacker scenografi och en del minnesvärda scener.

A Night at the Opera

2010-06-01T13:03:00.000-07:00

Orginaltitel: A Night at the Opera
Alternativ titel: Galakväll på operan
Utgivningsår: 1935
Regissör: Sam Wood
Manus: George S Kaufman, Morrie Ryskind
Produktionsland: USA
Skådespelare: Groucho Marx, Harpo Marx, Chico Marx, Margaret Dumont, Allan Jones, Kitty Carlisle, Walter Woolf King, Sig Ruman, Edward Keane, Robert Emmett O'Connor

Handling:

Bröderna Marx skall hjälpa till att lansera ett ungt sångarpar. Det ger upphov till en mängd befängda upptåg både i orkesterdiket, på scenen och i operasalongen.

Omdömme:

Mycket rolig komedi i från 30- talet som är fylld med en skön mix utav olika sorters humor. Groucho Marx leverar klockrena "one-liners" på ett lekfullt sätt och är konstant rolig medan Harpo Marx utnyttjar sin mimik för att få en att skratta. Harpo spelar alltid den stumme i komedifilmerna med sina bröder vilket kanske förklarar hans talang för att uttrycka sig igenom ansiktsuttryck & gester. Chico spelar här rollen som Fiorello - en obildad dagdrivare med överdriven italiensk accent. Tillsammans med hans lite mera intelligenta humor, Harpo's mimik & Grouchos oneliners bildas det en värld som är fylld med tokigheter och galna upptåg. Det finns en del välgjorda/oförglömliga scener som bjuder på stor underhållning. Scenen när det blir trångt i hytten är genialisk & slutscenen var perfekt och hade specialeffekter i samma klass som asiatiska rullar där personer springer i luften. Filmen har även en del suveräna uppträdanden av bl.a. Chico Marx när han trycker ner pianotagenterna, men även utav de två artisterna som filmen kretsar kring. Rosa spelas utav Kitty Carlisle & rollen som Ricardo gestaltas utav aktören Allan Jones som också medverkat i bl.a. Showboat (1936). De båda insatserna är stabila, men de bleknar lite i jämförelse med genierna; bröderna Marx. Övriga biroller är också de spelade av kompetenta aktörer som briljerar de få sekunder de är med i rutan.

Jag gillade manuset helt klart för att det har mycket att erbjuda, både absolut helt otroligt välformulerade dialoger & klockrena oneliners samt en bra struktur. Den börjar lite lättsamt, men ju mer speltiden går desto mer tycks tempot skruvas upp. Slutscenen där kalabaliken slutligen når sitt klimax är en mycket underhållande och välgjord scen som alla måste se. Musiken i slutscenen, Giuseppe Verdi's Il Trovatore, höjde helt klart upplevelsen ännu ett stäpp. Galakväll på operan är 96 minuter av ren njutning för ögat, en film som jag redan är sugen på att se om. Den komiska atmosfär som skapas i den här rullen är magisk, men även kärlekshistorien engagerar till viss mån. Musiken var förstklassig, men det är ju trots allt en musikal så något annat hade varit en stor besvikelse. En del romantiska ögonblick målas upp med hjälp av välskrivna låtar, men även Chico/Harpo imponerar i scenen där de spelar sina instrument. Perfekt komedi utav bröderna Marx som jag tror de flesta skulle uppskatta vare sig man gillar äldre filmer eller föredrar att se filmer i från modern tid.

Le fils

2010-05-31T05:51:00.000-07:00

Orginaltitel: Le fils
Alternativ titel: Sonen
Utgivningsår: 2002
Regissör: Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne
Manus: Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne
Produktionsland: Frankrike
Skådespelare: Olivier Gourmet, Morgan Marinne, Isabelle Soupart

Handling:

Detta är en extremrealistisk fransk film helt utan filmmusik. I den här Snickarbänksrealismen får man man följa snickaren Oliver och hans besynnerliga läring Francis.

Omdömme:
Den ena huvudrollen spelas utav Olivier Gourmet som gestaltar snickaren Oliver. Oliver verkar vara en mycket kompetent skådespelare med stor mångsidighet, han lyckas förmedla sina känslor med sin mimik på ett mycket övertygande sätt i den här rullen. Att kameran ständigt är så tätt inpå karaktärerna att man nästan kan höra deras andetag höjer atmosfären ett snäpp till. Rollen som den besynnerliga läringen Francis spelas utav Morgan Marinne, en rätt okänd skådspelare som har medverkat i en film till; Lornas tystnad av bröderna Dardenne. Han har bra karisma vilket han har överför till sin karaktär, Francis. Han lyckas göra karaktären intressant & djup vilket kanske inte bara är hans förtjänst men ändå.

Mycket intressant handling där man gradvis får veta mer & mer och till sist så presenteras helheten. Ska inte berätta några detaljer, men atmosfären som skapas i början av filmen är nästan magisk. Filmen har också en nerv under andra halvan av filmen och man får se närbilder på en del symboliska detaljer. Slutscenen var olidligt spännande, nästan episk, och emotionellt laddad till max. Musiken är svårbedömd, skämt åsido, men jag tyckte att historien blev mer realistisk utan filmmusik. Väldigt lik Bresson's stil fast även lite mer känslomässigt engagerande än de filmer jag sätt av den franske mästaren.

Sherlock, Jr.

2010-05-30T08:05:00.000-07:00

Orginaltitel: Sherlock, Jr.
Alternativ titel: Fart, flickor och faror
Regissör: Buster Keaton
Manus: Clyde Bruckman, Jean C Havez, Joseph A Mitchell
Produktionsland: USA
Utgivningår: 1924
Skådespelare: Buster Keaton, Kathryn McGuire, Joe Keaton, Erwin Connelly, Ward Crane

Handling: I den här rullen arbetar Buster Keaton som en projektionist på en biograf. Han har dock ambitioner om att en dag få bli en detektiv och därför läser han flitigt i sin bok; "How to be Detective". Under en föreställning råkar han somna på sin post och drömmer att han befinner sig i filmen som karaktären Sherlock Holmes. I drömmen får han i uppdrag att hitta några försvunna pärlor...

Omdömme:

I huvudrollen finner vi Buster Keaton som var en av de stora stjärnorna inom genren under stumfilmsepoken tillsammans med bl.a. Charlie Chaplin. "Stenansiktet" som han också kallades på grund av sitt nollställda ansiktsuttryck gör en suverän insats. Buster var mycket bra på slapstick-humor vilket han visar i den här filmen där han ständigt tycks hamna i trubbel. Den här rullen bjuder på många oförglömliga och välgjorda stunts, det bästa med den här kortfilmen är nog biljakten som är både komisk och bjuder på mycket action. I scenen på tågstationen där han får vatten hällt över sig i stor mängd så skadades nacken till den grad att den nästan bröts av helt. Han gjorde sina stunts själv vilket så klart imponerar lite extra och för de som uppskattar välgjord slapstickhumor kan jag rekommendera att se några av hans kortfilmer. Masters of Cinema har bl.a. en box med kortfilmer utav honom som verkar prisvärt. I de andra rollerna ser vi bland annat Kathryn McGuire som gestaltar flickan i berättelsen på ett genuint sätt och Joe Keaton som spelar rollen som flickans far. Joe Keaton som led av alkoholmissbruk var far till Buster som hjälpte sin far att få en del mindre biroller i hans egna filmer. Antagonisten gestaltas utav Ward Crane på ett fabulöst sätt. Man känner verkligen ren avsky för hans roll vilket är ett tecken på ett bra skådespeleri. Jag gillade manuset eftersom grundidén med bl.a. dagdrömmandet är intressant och även dialogen är klockren. Helt enkelt en rolig berättelse även om den kan uppfattas som förutsägbar då den följer den klassiska dramaturgiska mallen rätt tydligt. Filmens storhet ligger dock inte i berättarstilen utan i det komiska. Filmen bjuder på mycket skön humor, bra skådespeleri, bra stunts & oförglömliga scener under den 44 minuter långa speltiden.

Offret

2010-05-29T03:26:00.000-07:00

Orginaltitel: Offret
Alternativ titel: The Sacrifice
Regissör: Andrej Tarkovskij
Manus: Andrej Tarkovskij
Produktionsland: Sverige
Utgivningår: 1986
Skådespelare: Sven Wollter, Erland Josephson, Allan Edwall, Susan Fleetwood, Gudrún Gísladóttir

Handling: Filmen handlar om Alexander som är en journalist samt före detta skådespelare. Han är även en filosof vilket är det som främst märks i filmen och det är hans födelsedag. Under födelsdagsfirandet som för övrigt inte var så muntert från början så bryter tredje världskriget ut. Han ber till gud och erbjuder sig att offra allt om allting blir som innan kriget bröt ut.

Omdömme: Offret blev den ryske demomregissören Andrej Tarkovskij's sista film och han avled i slutet av 1986 av lungcancer. Det finns en del intressant extramaterial i från hans sjukhusbädd i Artificial Eye's utgåva där bland annat ljus & skuggor diskuteras. Det finns för övrigt också en dokumentär i den utgåvan där man får en inblick i perfektonistens arbete & får höra Tarkovskij's tankar om film. Tarkovskij hade ett finger med i spelet i de flesta delar av produktionen, allt i från detaljer i scenografin till själva regisserandet. Resultatet kan ses på den vita duken där de noggrannt iscensatta miljöerna ser otroligt eleganta ut, allt i från kontrasterna i färgerna till detaljerna är perfekta. Tillsammans med ett bra kamerarbete utav Sven Nykvist skapas det en otroligt dyster atmosfär som emellan åt blir riktigt intensiv. Jag måste säga att den känsla som Andrej lyckas få fram i både de dramatiska scenerna & i de lite mer poetiska är fantastisk. Öppningscenen där kameran mycket långsamt närmar sig karaktärerna i det öppna svenska landskapet är en av filmens höjdpunkter. Filmen består av mer än 142 minuter estetisk konst faktiskt, detta är en film med mycket dialog. Dialogen handlar mycket om filosofi, existentella frågeställningar och en del berättelser som är intressanta.

Jag gillar symboliken i den här filmen och då tänker jag främst på tavlan som man får se flera gånger under filmens gång. Handlingen är helt klart intressant då man dels bjuds på ett mycket intressant scenario (WW3), men även får se hur Alexander egen värld förändras under filmens gång. Filmen bjuder på mycket filosofi och intressanta berättelser som är laddade med budskap, t.ex. för att nämna något uppenbart så tycks inte reigssören uppskatta de vetenskapliga framstegen. Jag blev fängslad direkt av den här filmen som är så vacker, men dialogen är också den något utöver det vanliga. Detta är en film som både berör mig, men som samtidigt fascinerar mig. Slutscenenerna imponerade också på mig och var ett bra avslut på en fantastisk film. Skådespeleriet var också det mycket bra de scenerna då kameran zoomar in dem så briljerar aktörerna. Detta är en modern klassiker i regi av Tarkovskij - där en stor del av Bergman's skådespelarelit medverkar och bakom kameran står Sven Nykvist.

Nattvardsgästerna

2010-05-28T03:35:00.000-07:00

Titel: Nattvardsgästerna
Alternativa titel: Winter light
Regissör: Ingmar Bergman
Manus: Ingmar Bergman
Genre: Drama
Skådespelare: Gunnar Björnstrand, Max Von Sydow, Ingrid Thulin, Gunnel Lindblom, Allan Edwall
Utgivningår: 1962
Längd: 81 min
Produktionsland: Sverige

Kort sammanfattning av storyn:

Filmen kretsar kring pastorn Tomas Ericsson som på en kall vintersöndag utför nattvard inför en minimal församling; trots att han lider av en förkylning och en svår kris angående sin tro. Efter sin predikan försöker han att trösta en fiskare (Jonas Persson) som är plågad av ångest. Pastorn lyckad dock inte så bra med att mildra fiskarens ångestfyllda tankar utan kan mest prata om sitt eget komplicerade förhållande med sin gud. En lärare (Maerta Lundberg) erbjuder hennes kärlek som tröst för hans förlorande av sin tro. Thomas motstår hennes kärlek lika desperat som hon erbjuder honom den. Det är den andra delen i Ingmar Bergman's religiösa triologi som handlar om människans relation till gud. Den första delen hette Såsom i en Spegel & den sista delen i triologin hette Tystnaden.

Omdömme:

Ingmar Bergman's i särklass bästa film som alla borde se någon gång i sina liv. Den är en en film som har fått bra kritik världen över och är med i bl.a boken 1001 filmer du måste se innan du dör och på den ryske demoregissören Andrei Tarkovskijs topp 10. Tematiken - med andra ord den bibliska & dystra atmosfären som presenteras i den här svart-vita klassikern är mycket bra. Rent känslomässigt är filmen mycket gripande, men även budskapet är lätt att förstå och samtidigt intressant då det inte är allt för svårt att dra parareller till dagens sekulariserade samhälle. Sekulaseringen skildras på ett slående sätt i den här filmen med bilder på tomma bänkrader och inzoomningar på ett dyster landskap. Till viss del är det här en film som speglar hur sammhället ser ut, men det är främst ett drama om en pastor som har förlorat sin tro. Pastorn gestaltas av den oerhört skicklige skådespelaren Gunnar Björnstrand som är känd som Bergman's favorit i bland sina manliga aktörer. Hans karisma i den här filmen är fenomenal och hur han lyckas förmedla hur karaktären känner med hjälp av mimiken är också beundransvärt. Max Von Sydow (Det sjunde inseglet) spelare rollen som den självmordsbenägna fiskaren och på vilket sätt han gör det! Den ångest som han lyckas förmedla och de repliker han leverar är oförglömliga. Ingrid Thulin (Smultronstället) spelar fiskarens fru och hon sticker väl inte direkt ut, men gör ändå en helt okey insats. Kammarspelet i kyrkan är helt enkelt lysande och engagerar/fängslar verkligen en. Misären och den existentella ångesten skildras på ett mycket bra sätt. Värt att nämna är att även en sådan här allvarlig film om existentiella också har inslag av komik, det lite halvt komiska i den här filmen står Allan Edwall (Rasmus på luffen) för. Han spelar rollen som Algot Frövik som är en mycket troende person som ständigt hjälper till i församlingen. Det är ju inte så att det är frågan om någon tramsig "American Pie" - humor där man gapskrattar, utan det är snarare frågan om en lite subtilare humor.

Nattvardsgästerna är en milstolpe i den svenska filmhistorien och en av de bättre filmerna som någonsin har gjorts. Det görs tyvärr inga filmer som når upp till här nivån nu för tiden förutom möjligtvis Roy Andersson's filmer. Det minimalistiska bildspråket är mycket imponerande och den här filmen håller samma klass som den franske mästaren Robert Bresson's filmer. Det är en imponerande film rent filmtekniskt och man bjuds på många fina bildkompositioner. Scenen som äger rum vid det strömmande vattnet och där tempot dras ner till absolut noll är en av de vackraste scenerna i filmhistorien. Men som jag sa tidigare så kan vem som inte är fastkedjad i "Hollywood" - träsket uppskatta den här filmen trots att man inte är någon cineast. Om man bara kan acceptera det faktum att tempot kommer att vara
långsamt och att fotot är filmat i svart-vit så har man en fantastisk filmupplevelse framför sig. För övrigt så är ju just det faktum att den är filmad i svar-vit foto det som gör filmen till vad den är. Jag tror inte att man hade kunnat uppnå samma realism & nedstämda atmosfär/känsla med ett färgfoto. Dialogen är också den mycket bra i t.ex. predikningarna, men även i samtalen i mellan pastorn och läraren. Kemin i mellan de två är suverän för att vara på vita duken. Hantverket är fulländat och när man ska betygsätta en sådan här rulle så känns betyget självklart. 81 minuter ren filmkonst.

Bellissima

2010-05-28T02:19:00.000-07:00

Bellissima (Visconti) (1951)

Kort sammanfattning utav storyn: Filmen handlar om en mamma som med alla medel försöker göra sin dotter till en filmstjärna.

Omdömme:

Belissima når inte upp till samma kvalité som några av de andra stora verken innom Neo-realismen (t.ex. Cykeltjuven), men det är trots allt ett mycket bra hantverk. Det är rätt imponerade hur väl filmen lyckas skildra det dagliga livet i förorten och hur bra mixen av både amatörskådespelare/stjärnor fungerar. Överlag känns allt mycket genuint och de som inte har sätt filmen har en mycket trevlig filmupplevelse framför sig. En av filmens skådespelare heter Gastone Renzelli och han blev plockad till rollen som Spartaco efter att teamet bakom filmen fått syn på honom när han arbetade (slakteri). Hans insats i den här filmen är grym och hans agerande känns väldigt genuint. Vilket inte är så konstigt då han var en simpel knegare vid tidpunkten som spelar en vanlig arbetare (sig själv), "var bara dig själv" - som Visconti sa till honom - resultatet perfekt. En del roller spelades dock av "riktiga" skådespelare, men det förstör inte realismen eller rytmen i filmen på något sätt alls. Anna Magnani som spelar huvudrollen som den "excentriske" mamman gör en mycket bra insats. Vilken karisma den kvinnan har och hon är en mästare när det kommer till vara kvick och leverera klockrena repliker. Dock så tyckte jag att hennes skådespeleri någon enstaka gång blev lite för teatraliskt, men det är hårfint. Barnet gestaltas av Tina Apicella som fungerar perfekt i rollen och de scener där hon får mycket repliker i briljerar hon.

Jag gillade handlingen eftersom den har ett djup och självklart är själva historien mycket gripande. Filmen har sina likheter med den amerikanska filmen, Sunset Blvd som också kritiserar drömbranschen (Hollywood). Man kan se filmen som en satir över drömbranschen och att den i själva verket inte är så sockersöt som vissa tror. Men detta är också en film som på ett lysande sätt skildrar den känslomässiga bergodalbanan & de olika relationerna i mellan karaktärerna under filmens gång. Mixen i mellan det humoristiska och de lite mer allvarliga fungerar utmärkt. Man skrattar rätt friskt när inslag av humor dyker upp och det fälls nästan en tår när något lite mer obehagligt visas. Fotot var det väl inget fel på direkt, men inget som man heller uppmärksammar direkt. Dock så ligger ju filmens storhet inte i det tekniska utan i manuset. Ingen favorit, men den bjuder på mycket bra skådespeleri, dialog & intressant händelseutveckling så 3+:an är given.